Arkiv för kroppsspråk

Först och främst är vi människor

Dag 52 Jag fortsätter tankegångarna från igår. Varför reagerar jag så på just meningen: “Vad är det som händer i vårt fina land?” För det första är det nog just det där med “fina”, som om vi tidigare bodde i ett land utan problem. Jag älskar att bo i Sverige, jag är stolt över Sverige. Jag värnar om Sverige. Men ett Sverige som vill vara ett idylliskt Bullerbyn, det är en utopi. Jag vill inte bo i en utopi, jag vill bo i ett land som utvecklas, så som det alltid har utvecklats. Vi har alltid tagit emot människor i
Läs Mer…

Missledd av bortkollrad hjärna

Dag 49 Jag kommer hem efter jobbet. Ställer tungt av väskorna i hallen och går raka vägen till kylskåpet. Ser onyttiga rester, men framför allt färdig mat. Slänger in den i mikron och gör eld i spisen. Det är kallt i huset. Mikron piper. Äter maten på stående fot, går in och gör ett nytt försök att få elden att brinna. Suckar. Svär. Tar på mig en tjocktröja och raggsockar. Får till slut fyr i alla fall. Sätter mig i korgstolen bredvid kaminen med katten i knäet och känner mig orimligt trött. Och hungrig. Och trött. Och frusen. Och hungrig.
Läs Mer…

Vem ska ditt humör drabba idag?

Dag 44 – Vilken attityd! utbrister Violen när vi går till bilen med våra matkassar. Hon hade noterat samma sak som jag; den kassörskan var inte på rätt ställe idag. Jag hör till dem som gärna tar en scanner när jag handlar. Ibland dyker det ju ändå upp något som man behöver personalens hjälp med och idag var en sådan dag. En vara som skulle vara rabatterad fick inte sitt rätta pris i scannern. Kassörskan vid scanningutgången står böjd vid kassan och skriver upp något. Hon tittar upp när vi kommer och jag förklarar ärendet. Suck. – Ja, då får
Läs Mer…

Att stärka andra är mitt sätt att ge tillbaka

Dag 17 – På inbjudan till ledningsgruppens konferens stod det: Vi inleder med obligatorisk bastu. Som alltid när jag säger den meningen hör jag hur auditoriet flämtar till, någon skrattar till och så tystnar allt när de ser på mig att jag verkligen inte skojar. När jag berättar vidare om hur jag gick till vd:n och sade att jag inte tänkte bada bastu som ensam kvinna med åtta män och vd svarade: -Inte? Så synd, det som kan hända så trevliga saker i en bastu, Anna-Karin. Fortfarande undrar jag hur jag kom därifrån med förståndet i behåll – även om
Läs Mer…

Fram för fler förebilder med power

Här i Skara firas nationaldagen bland annat med final i Sikta mot stjärnorna. Från alla skolorna i kommunen har varje lågstadie och varje mellanstadie korat en vinnare och nu möts dessa för att tävla om att ta hem rubbet. Många tävlade tillsammans med några kamrater, men en hel del stod där helt ensamma på scenen. Men hur gick det här till? Hur har dessa barn blivit så modiga att de ställer sig och mimar, dansar eller sjunger inför en publik på hundratals människor? En orsak är säkert att barn idag får mycket mer träning i att stå och tala inför
Läs Mer…

Det stora i det lilla

Om du inte kan se det stora i det lilla, är du för liten för det stora, sa min storebror till mig en gång. De orden dyker ofta upp i mitt huvud. Var på ett bra kundmöte i Göteborg som resulterade i ett moderatoruppdrag i höst som jag ser fram emot. Det är så otroligt roligt när kunden nappar på att jag får väva in lite show om kroppsspråk och bemötande i programmet. Tur att det fler än jag som tycker det är såväl viktigt som kul med bra kommunikation. Lite sliten var jag allt när jag kom hem, så
Läs Mer…

Inte vad, men hur

Häromdagen hamnade jag i en situation som gjorde mig illa till mods. Hade det varit ett möte med vänner, så hade jag sagt ifrån på ett annat sätt än jag gjorde. Nu är jag glad att jag ändå gjorde det jag gjorde. Mötet hade ingen agenda, det var inte den sortens möte. Det här var mer för att ha en möjlighet att träffas och dryfta gemensamma frågor och kanske informera varandra om vad som är på gång. Den här gången visade det sig att några tongivande personer helst ville prata om problematiken kring det stora antalet flyktingar som kommer till
Läs Mer…

Med kroppen som kompass

När jag gör något som stämmer överens med mitt sanna inre jag, så pirrar det i fingertopparna, som av kolsyra. När jag gör något som går emot mig själv, mina drömmar, planer och mål, så svider det i magen. Är jag bara tillräckligt lyhörd, så fungerar kroppen som en kompass och jag kan kryssa fram i livet och varsamt undvika att stöta på grund. Det är ju förstås omöjligt, och inte meningen heller, att man aldrig ska få en och annan landkänning, men de gånger jag kommer ihåg att känna in kroppen, så går det oftast väldigt bra. En sådan
Läs Mer…