Överlistar reptilhjärnan och njuter av ensamhet

Kategorier: Personlig utveckling.

Tänk om jag inte får vara med? Tänk om dom har kul utan mig? Tänk om dom inte ens tänker på att jag inte är med? Rädslan av att bli lämnad utanför har vi med oss sedan urminnestider och har med överlevnad att göra, berättar hjärnforskaren Anders Hansen i sitt sommarprogram.
Jag är nog som allra lyckligast när jag är hemma och i det sällskap jag själv har valt. Det kan vara min dotter, det kan vara ett par goda vänner, det kan vara jag själv. Jag har varit en riktig partyråtta som älskat när det rör på sig, snabba nya planer och ut i vimlet. Men det var ett bra tag sedan. Det var liksom ingen slump att jag bosatte mig på landet för drygt 20 år sedan.

Det finns ju dom som gärna söker upp marknader, allsångskvällar, festivaler, storstäder – platser med mycket folk. Inte jag. Min energinivå går i bott om jag ska kryssa bland människor, trängas, knuffas, skuffas, inte se något. Det kanske beror på att jag har svårt att stänga ute intryck, att allt som sker omkring mig åker på rena autostradan in i mig och där ska det sorteras, analyseras, identifieras eller vad nu tanterna uppe på mitt hjärnkontor gör.

Det spelar egentligen ingen roll hurdan jag är. Det viktigaste är att jag vet hurdan jag är och kan göra mina val utefter det, samt att jag när jag ändå utsätter mig för trängsel, stora miljöer och samband där jag inte känner mig bekväm, ser till att ge mig själv utrymme för återhämtning.

Jag har omgett mig med vissa uttryck genom livet, såsom “jag älskar att träffa nya människor” och “det finns inget bättre än att vara ute och dansa hela natten”.  Kanske var det så en gång, men idag stämmer det inte alls. Jag kan absolut vara nyfiken på att lära känna nya människor, men att socialisera mig med många nya samtidigt tar mest kraft och energi från mig. Till stor del beror det på att jag går in i något slags högenergitillstånd där jag ska vara grymt trevlig och fantastiskt sympatisk. Så att jag blir omtyckt.

Det tror jag hänger ihop med det jag inledde den här texten med: Jag vill bli omtyckt så att jag blir inkluderad i flocken, för att det är avgörande för min överlevnad. Därför kan jag ibland drabbas av den där känslan: åh, jag är inte bjuden på den fina festen. Fast jag vill ju inte vara med. Jag har ingen lust att gå på fina festen, jag har ingen lust att klä mig tjusigt och i klackar och hålla mig till någon norm…  Och nej, det bästa som finns är verkligen inte att gå ut och dansa bland okända ofta berusade människor till musik jag aldrig skulle ha valt själv. Det bästa som finns är att dansa till musik jag tycker om tillsammans med människor jag vill umgås med.

Det är gott att bli medveten om att vissa känslor som uppstår inom mig faktiskt bara är rester från mina förfäder. Jag får perspektiv till känslorna, kan le åt dom och konstatera att det där inte har någon bäring idag. Eftersom jag kan identifiera det som händer kan jag också välja själv hur jag vill hantera det och inte låta reptilhjärnan ta över. Andas och gå vidare. Njuta av tystnaden, ensamheten och makten över mitt liv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 − nio =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.