Kontakt
14 juni 2014

Sicken otur - eller inte #Blogg100, Nr 105

När jag åkte ner hit till Skåne packade jag, som tidigare nämnts, in cykeln i bagaget. Planen har hela tiden varit att cykla, typ nästa dag. Nå, den där nästa dagen är snart missad, insåg jag när jag vaknade i morse, denna näst sista dagen i Skåneland. Så typiskt att regnet vräkte ner!

Men regnet slutade och cykeln kunde plockas ur bilen. Tidsschemat tillät Höllviken-Skanör tur och retur. Lycka när jag hojade söderut med utsikt över havet!

Väl i Skanör vände jag så cykeln hemåt igen, men hanna inte långt innan jag insåg att något inte stod rätt till.

Knöggelknöggelknöggel...Punka!

Alltså, att gå 8 bildkm med cykelskor och leda cykel är ingen höjdare... och jag skulle definitivt inte hinna fram i tid till seminariet jag planerat in. Återvände för att ta bussen, men missade bussen den med 20 meter och insåg dessutom att jag ändå inte hade några pengar eller mobil med bussapp nedladdad i med mig. Återstod att lifta.

Jag liftade mycket på 1980-talet, inte minst till västkusten. Väninnan och jag satte nya tidsrekord i hur snabbt vi kunde ta oss ut och jämförde olika framgångsrika ställen att stå på. Bland de bästa hörde motorvägspåfarten i Uddevalla. Ofrånkomligt stannade bilar med förare som upprört sa:Herregud, här kan ni inte stå! 🙂

Men vem tar upp liftare idag? Inte jag!

Tre bilar passerade innan en svart Passat stannade. Det var som rackarns! Såååå tacksam mot denna kvinna som dessutom var hur trevlig som helst. Vi kom naturligtvis att prata om Nordiskt Forum. Min räddare i nöden berättade att hon inte hade hört om den stora konferensen förrän häromdagen hos frissan.
- Men nu tänkte jag när jag såg dig: där står en kvinna som ser ut att behöva hjälp.

SÅ ska systerskap se ut. 🙂 Så, tänkte jag, har konferensen redan gjort nytta om den fick den här kvinnan att tänka till lite solidariskt, även om hon hade bråttom till ett möte.

Under Nordiskt Forum går annars min känsla av samhörighet upp och ner. Den mesta tiden är allt väldigt inkluderande, men emellanåt får jag en känsla av att det nog ändå är feminister med tydliga vänstersympatier s. om är de riktiga feministerna. En vindflöjel som jag kanske bara får vara med lite på undantag?

Fast, vid närmare eftertanke är ju inte det mitt problem  kanske inte ens någons problem. Det viktigaste är att vi är många som talar om att vi är feminister, att vi är många som strävar efter en förändring. För kämpaglädje, det finns det gott om här på Nordiskt Forum Malmö. Det kan ingen punka i världen sticka hål på!

Jag hade kunnat tänkt att det var en himla otur att jag fick punka på cykeln - jag missade ju faktiskt ett av de seminarier jag hade planerat att gå på. Men jag kan inte annat känna, än att det var en himla tur att bilen stannade och att vi fick en så trevlig och givande pratstund under bilturen.

En riktigt bra dag.

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2022 – 2024 Ärligt Talat. All rights reserved. Hemsidan skapad av AlizonWeb AB.
cross