Den där blicken, jag känner den innan jag ser vad hon har i handen. Det är en blick full som säger ”ojojoj, hihihi, helt galet vilken grej jag har köpt, oooo det här kommer inte mamma att gilla, men den är ju så kuuul”.

Hon kommer ut från Skara Sommarland efter en heldagmed kompisen och i näven har hon en gigantisk slushbehållare. Och jag känner lika snabbt hur jag bara blir så förbaskad och uppless. Varför köper hon sån skit?

Jag vet naturligtvis svaret: för att hon kan.

Men framför allt blir jag så grymt besviken på Sommarland. Det är liksom där nöjesparken går från att vara en häftig och ganska suverän plats för familjer att ha kul i, till en smaklös sjabbig park som bara vill sälja.

Nu kan man naturligtvis argumentera vidare i det hela. Det är naturligtvis vi som föräldrar som ska ta ansvar för vad våra barn handlar. Självklart! Och jag kan garantera att tioåringen har den bilden fullständigt klar för sig. Nu hade hon ju tagit med sig egna pengar för att handla något kul. Men att det skulle bli ett slushrör för 149 kronor... 🙁

Men måste man verkligen sälja bara för att man kan?

För henne blev det också något som tog udden av besöket. Hon var ganska tyst i bilen hem. Självklart för att hon var trött, men också för att stämningen var lite... hrm... spänd.

Efter ett tag säger  hon:
- Jag trodde bara den kostade 62 kronor, för det stod det på lappen. Det stod vad den lilla kostade och vad den stora kostade.
Jag var ju inte med själv, så jag vet inte vad det stod. Inte kunde jag gå in och kolla heller, eftersom parken hade stängt. Men det kommer att bli ett telefonsamtal till Skara sommarland, för att höra hur det låg till med den där prisinformationen egentligen.

I kväll har vi pratat mycket om det där med att kunna med att säga: "Va?! skojar du? 149 kronor för den här??? Aldrig i livet!" Och om det inte går att lämna tillbaka, ändå stå på sig och säga: då tycker jag ni ska skriva priset tydligare så att barn som jag förstår vad det kostar.

Jag vet precis själv hur det känns att slänga upp något på disken som man vill köpa och så få höra priset och inse att det var väldigt mycket mer än vad jag hade räknat med. Jag rodnar med en gång. För att det är så himla skämmigt att jag inte frågade efter priset ordentligt.

Vi har också pratat om hur lätt det är att haka på när en kompis gör något (jo, hon köpte en också) och att man hela livet kommer att träffa på människor som har mer eller mindre dåligt omdöme. Bara för att andra gör något behöver man inte göra likadant själv, utan man kan gott tänka ett varv till.

Slushbehållaren står i skamvrån ute på altanen. För dotterns skull hoppas jag att hon kommer att kunna vara glad över sitt köp så småningom, så att det var någon nytta med det - men att hon samtidigt har lärt sig att bara för att man kan köpa, så behöver man inte göra det. En del saker är så galna, att det bästa man kan göra är att garva åt dem där de står i butiken. Och låta dem stå kvar där.