Nr 137

Det känns som en evighet sedan jag skrev sist. Det är det nästan också: två veckor. Jag tog mig en rejäl semester helt enkelt. Lät mig invaggas i den loja tillvaron som bara 32 grader i skuggan och 27 i vattnet kan ge.

Tack, alla ni som frågat efter mina inlägg! Det värmer otroligt att förstå att ni är några stycken där ute som läser det jag skriver. Det har aldrig varit frågan om att sluta, men i den där lojheten kunde jag inte för mitt liv hitta något att reta upp mig på. Och jag skriver nog som bäst när jag är lite upprörd - eller åtminstone berörd.

Nu, tre dagar innan jag börjar jobba igen, kan jag inte stå emot längre. Och det finns anledning.

Ingen har missat den stora skogsbranden i Västmanland. Jag hamnade i dess askmoln en dag under en resa till Dalarna. De blå bergen var inte blå, utan gula. De vi över huvud taget kunde se. Efter att ha suttit i sval luftkonditionerad bil var det en näst intill surrealistisk känsla att gå ur bilen på torget Leksand och mötas av dels av den drygt 30-gradiga värmen - trots att solen knappt orkade igenom molnet - men framför allt av den påtagliga röklukten. Vi befann oss mer än tio mil från branden, men till och med här stack det i ögonen.

Det var nästan klaustrofobiskt och gav en minimal känsla över hur de som verkligen är drabbade känner det. Träffade en av mina tremänningar som avbrutit sin semester för att göra vad han kunde. Han är polis och berättade om det absurda i att mota människor från att ta sig in till sina hem.

Det är otroligt många människor som är inblandade i räddningsarbetet kring branden; brandbekämpning, poliser, militär, civila, sjukvård, djurägare, transportörer... De gör ett fantastiskt jobb.

Jag blir så trött på dem som vet hur det borde ha gjorts, men som inte gör något.

Tidningarna ska rapportera och granska. Absolut. Men ärligt talat, om generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap inte är på kontoret - har inte det mest ställt till besvär för journalisterna som vill ha svar på frågor? Har det verkligen förhindrat brandbekämpningen? Annars har mycket kritik handlat om att informationen inte har fungerat. Som informatör kan jag bara hålla med. För jag tror inte att vi någonsin kan informera så att alla blir nöjda. I denna tid av informationsflöde blir vi helt ställda när vi inte nås av information.

Jag tror inte vi kan förebygga alla katastrofer. Men jag tror att vi når mycket bättre resultat om vi när det inträffar katastrofer, slutar att leta efter syndabockar och strukturfel och i stället funderar över vad kan jag bidra med för att det ska bli bättre för de inblandade. Kan jag göra något för att de som jobbar med detta, ska kunna göra ett ännu bättre jobb? Jag kanske till och med ska lämna dem ifred så att de kan göra sitt jobb?

Jag tror också på att vi har bra nätverk och samarbetspartners som vi kan kalla samman när något inträffar. Jag antar att det är det som skett med flygplanen från Italien och Frankrike?

Med tio år som journalist i bagaget vågar jag sticka ut hakan och säga att jag vet hur det är på många redaktioner just nu. Ingen vill - naturligtvis! - att en katastrof ska inträffa, men när den gör det öka pulsen, nyhetsredaktionerna rådbråkar sina huvuden: vilken vinkel, vem ska intervjuas, kan vi få tag i någon drabbad, kan vi få tag i någon som varit med i någon annan skogsbrand, vem är ansvarig, vad kunde gjorts bättre, varför åker politikerna dit och gör studiebesök, varför åker inte politikerna dit och gör studiebesök, varför får inte befolkningen information, varför får inte nyhetsbevakningen någon information, etc etc etc.

Själv får jag mest dålig smak i munnen över alla krystade artiklar kring branden. En smak inte helt olik den jag kände när jag badade i Siljan och askan guppade på vattenytan, femton mil från branden.