Det finns de som protesterar högljutt mot uttrycket livspussel. Men jag vet faktiskt inte varför. För mig är det ett klockrent uttryck. Utmed livets resa plockar jag med mig en bit här och en bit där. Ju längre jag kommer, desto tydligare blir bilden av hur allt hänger ihop och vad resultatet kommer att bli. Jag blir också duktigare på att identifiera de olika bitarna, konstatera att nej, den biten har jag inget behov av nu - men titta där, den där passar perfekt in här!

Så är det ju också med människor jag möter. Många passerar tämligen obemärkt förbi, medan andra känns som om de kommer in i mitt liv i precis rätt tid. Med svaren på en fråga som jag kanske inte ens visste att jag behövde, med inspiration i ett ämne som engagerar mig eller med energi när så mycket annat suger.

Synkronisering brukar man ju prata om, när saker sker just när man har behov av det. När allt faller på plats. Precis som det känns just nu med mina tankar om att skriva om farmor och farfar, som jag skrev om i går.

Att inte ta vara på det vore en ren förolämpning mot livet självt.