-När spelar Sverige någon match, då? frågar jag maken vid frukostbordet.
Jag får en sådan där blick, som gör att jag inser att det är något tokigt. Typ," hur har du kunnat missa det?".
- De är ju inte med.
- Va?!

Min förvåning är äkta och oförställd. Delvis över att jag faktiskt missat detta, men ännu mer för att det ändå är sånt ståhej kring fotbolls-VM. Det gör att jag verkligen inser vilket intresse människor kan ha för fotboll. Det gör också att jag inser att mitt ointresse förmodligen är på gränsen till olagligt, eller i alla fall omoraliskt/omoget/oförståeligt.

Ändå var jag faktiskt lite intresserad, då för 20 år sedan. Det var ju omöjligt att ryckas med i den febern - och så var ju Sverige med, också... Men mitt intresse kom tack vare en körresa till Irland.
- Då får du passa på att gå på pub och se en fotbollsmatch, sa en av vännerna.
Jag tittade på honom som om han var fullständigt galen. Om jag nu inte tittade på fotbolls-VM hemma, varför skulle jag göra det när jag äntligen kom till Irland?
- Gör det bara, insisterade han.

 
När vi var i den lilla byn Lisdoonvarna den 18 juni blev det tillfälle. Lisdoonvarna hade 1700 invånare och 17 pubar. Det gick ungefär sju karlar på varje fruntimmer och varje år hade de en fest där kvinnor flögs in från USA för att förhoppningsvis få till några nya äktenskap.

 
Äktenskapsmäklare var ett av de vanligaste yrken, tror jag minsann. Och det fanns till och med en bar, som hade just namnet Matchmaker Bar. Med devisen: Marriages are made in Heaven, but most people meet at the Matchmaker Bar.

Efter en promenad på heden iklädd min irländska keps och stickade tröja, stannade jag på till på ett café för te och scones. Jag frågade damen om hon skulle se matchen mellan Irland och Italien på kvällen. Klart hon skulle och hon rekommenderade mig var jag skulle se den också. På puben där "alla" i byn skulle se den.

Kvällen kom och jag fick med mig några av körkamraterna. Vi tittade in i några pubar på vägen (för de litade inte på att den där damen hade gett mig bästa tipset). Det var tomt överallt. När vi kom fram till puben jag blivit rekommenderad, öppnade vi dörren precis när Irland gjorde 1-0 på Italien. Jag sögs in av lufttrycket och kommer bara ihåg att jag lyckades få upp en tumme i vädret: jodå, här var det allt.

Sicken kväll vi hade! Det var helt fantastiskt att få umgås med de här irländarna, stå mitt bland dem och dricka öl och äta de salta potatisarna och korvarna som pubägarna bjöd på i pausen (vilket ju gjorde oss ännu törstigare, förstås).

En av gubbarna var extra kaxig, menade att svenskar förstås inte kunde spela fotboll, att Irland var bäst och så vidare. Sista tio minutrarna satt han i rummet bredvid, han klarade inte av att se tv-skärmen. Där satt han med sin grön-vita halsduk runt halsen och kramade förtvivlat kepsen i händerna. För varje åhhh, aj och ahhh vi gjorde ryckte han till som om han blivit slagen.

Irland vann över Italien med 1-0 och åh, vad den mannen grät. Han la sig ner över bordet och grät som ett barn. Sedan torkade han tårarna kom ut med det bredaste leendet, kramade om oss och sa:
- I hope you'll play just as good as us.
Sedan satte han igång och pekade ut ungkarl efter ungkarl. Jag hade visserligen förälskat mig i landet, men var inte särskilt trakterad av några av männen. Han jobbade dock oförtrutet vidare och sprang mellan oss och olika ungkarlar i försök att medla. När vi gick därifrån, försökte han få fatt i min hand medan han hojtade till ungkarlarna.
- She's leaving, goddammit, she's leaving!

Ett sådant fotbollsminne är svårslaget, så jag låter det få glänsa utan konkurrens av nya. Möjligen, och jag säger möjligen, kollar jag något mer VM, men då får det nog bli på en irländsk pub igen.

Det var förresten på Irland jag lärde mig dricka öl också. Men det är en helt annan historia.