Jag är nog en sån där mamma man kan skämmas över... Det var konsert i Musikskolan idag. Jag fick en plats långt fram, men mellan mig och Violen stod den viftande dirigenten och jag såg nada. Så då går jag förstås på konsertens andra spelning också. Och ställer mig längst fram och filmar.

Nu är Violen en härdad flicka och har hittills visat förstånd nog att förstå att det hennes mamma gör får stå för henne. Violen tittar på mig med milt överseende och ja, lite glad är hon allt också över att det hon gör dokumenteras. Hon är trots allt bara elva än.

Saken är den, att det finns inget jag hellre gör än att sitta och lyssna på hennes konserter eller stå i ett kallt ridhus och se på när hon rider. Barn är inte att tas för givna och det är lätt att påminna sig om varendaste dag. De här dagarna som vi har just nu, de kommer aldrig tillbaka och jag tänker verkligen inte bli någon som blir överlycklig över barnbarnen, för att jag först då har insett att jag inte ägnade tid åt mitt eget barn.

Med filmkameran i högsta hugg

Dessa elva år har gått så fort, snart kommer den här rollen i mitt liv att vara passé. Jag tänker ta vara på varenda stund jag kan, från att gå på konserter o idrottsevenemang till att låta henne fläta mitt hår, se Hollywoodfruarna och ...

Mitt i alla de här tankarna lägger jag märke till mamman två bänkrader framför mig. Jag har sett henne tidigare också och inser att hon har suttit med högerarmen i exakt samma vinkel under nästan hela den här drygt timmeslånga konserten och jag tänker:

• jag är inte ensam om att inte bry mig om ifall min dotter skäms över mig för att jag filmar
• vilken otrolig uthållighet hon har, hennes högerarm måste värka något enormt av mjölksyra av att hålla filmkameran så högt

Jag känner mig besystrad med henne och hoppas att någon gång kommer förhoppningsvis våra barn att vara lika stolta över oss, som vi är över dem. Hur som helst så kommer jag fortsätta att vara löjligt stolt och glad över min unge, och inte skämmas över att jag är det.

   44 av 100