Dottern kommer med en bit garn lindat runt sina händer. "Kolla!"
Jag hade alldeles glömt bort det, men nu svischade jag genast tillbaka i barndomen.
Långfingret under där, det andra långfingret under på andra sidan, tummarna fångar upp tråden där framme, dra mot mig, släpp tummarna och voilà! En tekopp!

Eftermiddagen flyger iväg där vi sitter och tar nya tag om garnet, än den ena, den andra. Nya mönster skapas och min hjärna letar förtvivlat i minnenas kvarter: Hur gjorde man? Hur fick man fram den där fisken på fat?

Tekoppen och Eiffeltornet, det var det enda jag fick fram. Men glädjen över att återupptäcka en glömd lek är stor.. Google lyckades inte lösa problemet, inga av mina jämnåriga hade lagt ut några pedagogiska beskrivningar. Men vi hittade i alla fall ett tips om en bok med snörlekar, så den ska vi låna och förhoppningsvis lära oss en himla massa roliga nya mönster och figurer.

I somras kom resårbandet fram - twistet. Där var minnet, om möjligt, ännu sämre. Vi hade ju så många... många... jag kommer inte ens ihåg vad vi kallade det: lekar? matcher? varianter? Lejongapet, är det enda jag kommer ihåg.  Det kanske finns en bok om det också?

Genom dottern får jag återigen tillgång till barndomen. Det är stort!