Skärtorsdag. Blev ingen kvaståkning idag, har faktiskt knappt fått fram pyntet. Tur man har en dotter som mer än gärna fixar gula kycklingar av garn. De är "all over the place".

En påsk för flera år sedan gick jag i kloster just på Skärtorsdagen. Birgittasystrarna på Ekerö välkomnade för retreat. Vi var tre som åkte dit tillsammans och vi kom precis när processionen gick ut ur kyrkan med kors, nattvardskalk och ljus. Det där heter något fint som jag inte kan komma ihåg nu.

Hur som helst, efter det gick alla in i tystnad.

Det här var, som sagt, flera år sedan, typ 20 och vid den tiden hade jag inte hört talas om ordet retreat. Att jag, som bodde ensam, skulle fira påsk med goda vänner i  ett kloster och dessutom vara tyst... det hade jag inte förstått. Det var märkligt att sitta vid middagsbordet och skicka smör och vatten till varandra utan att utbyta mer än artiga leenden.

Långfredagen var mörk ochj mäktig. Och tyst.

Dag 3 gick vi tre en promenad på isen och hojtade lite, svor nog en sväng också och sjöng en nubbevisa. Vi var liksom bara tvungna att balansera upp (eller ner) oss. Sedan kunde vi gå in i tystnaden igen.

Men när påskmässan kom, så var det bara ett stort wow! Då tändes ljus igen, små klockor ringde och jublet fyllde kyrkan. Och så fick vi prata, sjunga och skratta.

Jag glömmer aldrig hur fascinerande det var att höra de där människorna vi delat bord med i några dagar. Jaha, hade hon en sådan röst? Och han kommer från Dalarna!

Kanske är det därför jag jobbar med det idag, att föreläsa om röstens inverkan på budskapet. 🙂

I år blir det inget kloster, ingen retreat och förmodligen inte heller någon gudstjänst i morgon på Långfredagen, trots att den är årets suggestivaste gudstjänst.

Men ibland är det helt okej att leva med minnena också. Glad påsk!