Jag: Okej, så jag har försummat dig. Men det har varit lite mycket, förstår du.
Bloggen: ...
Jag: Du... förlåt! Så jag är inte perfekt, men jag jobbar på det. Jag lovar. Jag jobbar på att acceptera att jag inte är perfekt.

Jag: Du vet... jag tänker att om jag ska vara med dig, så ska jag vara det varje dag. Allra helst varje dag i hundra dagar i sträck. Och så orkar jag inte leva upp till det och då blir det ingenting i stället.

Bloggen: Jag har inte sagt att du måste vara med mig jämt...
Jag: Nej, jag vet. Det är helt och hållet mina egna krav på mig själv. Det är som att jag måste leva upp till något och jag vet egentligen inte vad. Dessutom är det så, att jag tror att jag inte har så höga krav på mig själv, men så inser jag att jag nog ändå har det. Annars skulle ju mitt förhållande till dig kunna vara så mycket enklare.
Bloggen: Jag önskar du kunde se mig som ett stöd istället. Ett ställe att komma till när du vill och får lust.
Jag: Det låter underbart. Så skulle jag också vilja ha det. Men det innebär att ibland kanske jag vill flera gånger per dag och ibland inte på flera veckor.
Bloggen: Det är okej med mig.
Jag: Men vad ska läsarna säga?
Bloggen: Har vi ens några läsare?
Jag: Ibland, tror jag.
Bloggen: Okej? Kul! Men är det för dem du skriver, alltså? Inte för dig själv?Jag: Jag tror jag förstår hur du tänker och du har rätt. Jag ska göra mitt bästa för att låta det här vara en plats för mig, mina tankar och funderingar. Jag skulle vilja skriva om mitt skrivande, om vad jag tycker och känner om det som händer runtomkring mig. Jag vill kunna skriva av mig när jag blir upprörd, glad, förtvivlad och förbannad. Eller bara lägga upp en bild på en ovanligt vacker blomma. Vill någon läsa är hen välkommen.
Bloggen: Det låter bra.
Jag: Du, bloggen...
Bloggen: Ja?
Jag: Tack. Det är gott att vara tillbaka.
Bloggen: Tack själv, Anna-Karin.