Själen är kvar någonstans i färjeläget i Fredrikshamn, tror jag. Gårdagen gick liksom alldeles för fort...
Det går så lätt och fort att färdas idag. På några timmar kan jag ta mig till Stockholm, Grekland eller Lundsbrunn, två mil ifrån mig - beroende på vilket transportmedel jag väljer.

I går var jag i Danmark över dagen i arbetet. Åkte hemifrån vid sex på morgonen och kom hem två på natten. Jag är inte människa än. Det känns som att jag liksom inte är här.

Jag känner igen det där från när jag ofta var i Stockholm och åkte X2000 (som det hette då). Upp tidigt på morgonen och hem på eftermiddagen. Svisch! Svisch!

Jag har inte den takten i kroppen. Så är det bara. Nog för att jag kan svischa på en hel del och klara saker under press, men det där med att förflytta mig fram och tillbaka... Då blir själen lätt kvar någonstans på vägen.

När jag någon gång har åkt den smalspåriga järnvägen till Lundsbrunn - den enda järnväg som går från Skara, för övrigt - så har jag njutit av att kunna se ett rådjur genom fönstret, kunna peka och visa det för mina reskamrater och alla har hunnit se det.

När jag åker "riktiga" tåg får jag nöja mig med den inre resan, för den yttre hinner jag inte dela med mig av innan den har passerat.

Det är ju fantastiskt att vi kan färdas fort och många gör ju det här varje dag utan att må det minsta konstigt. Men jag har för mycket stenålder kvar i mig och fixar inte riktigt det där - om jag inte får vara kvar några dagar och assimilera mig, förstås.

Nu har jag vandrat i skogen och andats och känner att själen långsamt är på väg tillbaka hem till mig. Det ser jag fram emot. Vi hör liksom ihop.

Detta är inlägg 85 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.