För ett tag sedan var jag på ett riktigt bra seminarium. Ämnet var klockrent, föreläsarna var intressanta och åhörarna precis dem jag ville träffa. Ändå kände jag mig... tja, lite respektlöst behandlad, måste jag säga.

Jag bokar in mig på ett seminarium ett par månader innan det äger rum. Eftersom det redan då står i programmet vilka som ska prata, så tänker jag att föredragshållarna har vetat om det minst lika länge som jag.
Jag betalar in några tusenlappar, bokar resa för ytterligare några tusenlappar eftersom seminariet är i Stockholm och åker dit med hög förväntan.

När jag då får lyssna till föreläsare som ursäktar sig med:
"Jag har hållit den här presentationen på både svenska och engelska, så det blir lite blandade bilder här"
eller
"Ja, de här bilderna behöver vi inte titta på här, jag bläddrar förbi lite fort"
eller
"Jag vet inte om ni kan se vad det står här, men..."
Ja, då blir jag snudd på skogstokig!

Jag förväntar mig mer av föreläsare. Jag förväntar mig att de ägnar ett par timmars förberedelse åt sin presentation. Det handlar faktiskt om respekt för sitt auditorium.
Hinner man inte det, så kan det vara en nog så god gärning att helt och hållet skippa sina bilder.

En bra powerpointpresentation ska vara ett stöd för dina ord: ett bra foto eller kanske bara ett enda ord på en bild. Bilden ska inte ta fokus från dig och det du säger, utan förstärka ditt budskap. För ett föredrag på 30-40 minuter räcker det med ett tiotal bilder. Max.

Och vet du, om du nu känner dig träffad, om du vet att du har powerpointpresentationer som är resultat av klipp och klistra, men som du inte ids arbeta vidare med - kanske för att du inte vet hur du ska förbättra dem.
Ja, då kan du anlita Ärligt Talat.

Svårare än så är det inte! 🙂

Som sagt...