Mitt ibland allt spacklande, hyllsäljande på Blocket och omkringflyttande av pinaler kommer ett dödsbud. Bara så där. Och ett helt oväntat sådant, också.

Morbror Åke har alltid funnits. Det var han som tog över morfars gård och kossorna. Ingen kunde svära som han - på kraftfullt dalmål - där han sprang över hagarna för att fånga in någon kviga som rymt. Ingen kunde plira med ögonen som han heller. Och fortfarande nu vid nyss fyllda 80 kunde den där spjuverblicken titta fram.

Ja, visserligen var han 80, men det finns då rakt inget som säger att man ska lägga näsan i vädret för det. Han må ha varit krum och haft ont i höfterna, men det är liksom mer som ett släktdrag än ett sjukdomstillstånd.

Jag kommer att tänka på Astrid Lindgren som inledde sina telefonsamtal med sin syster med att prata om döden döden. Så hade de klarat av det. Men det finns ju inget sätt att förbereda sig på när döden döden kommer så här helt utan förvarning.

Han var aktiv in i det sista och då menar jag verkligen in i det sista. Hann bara ta igen sig en stund efter att ha varit ute och jobbat med huset.

Säg inte att man får räkna med det när man är 80, för 80-åringar kan vara mycket spänstigare och piggare än en 51-åring. Titta bara på den här damen:

Hoppas det finns en himmel, morbror Åke, och att den är full med härliga bilar som du får köra hur mycket och hur fort du vill.