Optimist av naturen, som jag är, vill jag gärna tro att vi är nära en brytpunkt. Att det vänder nu, att allt fler av oss inser att de gamla mönstren inte fungerar längre, för ingen utveckling är lika med avveckling.

Idag diskuterade vi ledarskap på fikarasten. Dagarna på företagsparken där jag har mitt kontor bjuder på de bästa diskussionerna. Det är inte klokt så mycket kloka människor jag har glädjen att ha runt mig!

Det började med att någon, en man, frågade om jag föreläser om härskartekniker. Ja, det gör jag, sa jag. Och så knöt det sig i magen. För varje gång härskarteknikerna kommer upp och det är män närvarande, så får jag tillbaka samma känsla som jag hade där på stålverket för 15 år sedan. Och så måste jag bråka ner den där flickan inom mig som bara vill vara pigg, glad och trevlig. Och det är inte så himla trevligt att föreläsa om härskartekniker. Det blir lätt dålig stämning. Inbillar jag mig.

Och fråga mig inte varför jag känner så, för handen på hjärtat: det har aldrig blivit dålig stämning när jag föreläst eller diskuterat härskarteknikerna. Tvärtom är intresset stort och viljan att lära än större. Men jag är så rädd för att bli förlöjligad (härskarteknik nr 2), att jag är beredd att förlöjliga mig själv i stället. I förebyggande syfte. Hoh, jag blir alldeles svettig bara jag tänker på det.

Den här gången var rädslan återigen helt obefogad. Vi delade många erfarenheter och fick ett superbra samtal där vid fikabordet. Vi filurade kring det omogna ledarskapet, som är det bästa sättet jag kan beskriva ett ledarskap som använder härskartekniker. Det är ett ledarskap där ledaren inte lyfter blicken och ser sina medarbetare, utan är fokuserad på sig själv och allt som görs syftar till att lyfta fram hens egen maktposition och flytta fram den ytterligare några steg.

Vi kom fram till att det är hög tid för att vi börjar prata om det hållbara ledarskapet, precis som vi pratar hållbar landsbygdsutveckling och hållbar livsmedelsproduktion. Det är dags att vi börjar lyfta fram ledare som vågar vara mer än chefer, som vågar se styrkan av människors olikheter och ser värdet av att ha människor omkring sig som kan andra saker och som tänker på andra och nya sätt. Det är inte alltid enkelt, för det är svårt att tänka nytt. Men vilken dynamik det skapar när det lyckas!

Jag är, som sagt, optimist, men ganska ofta också realist. Jag tror vi närmar oss en brytpunkt, där allt fler kommer att efterfråga ett hållbart ledarskap.