Dottern körs iväg till miniläger hemma hos en skolkompis och maken och jag har en barnfri kväll. Vad ska vi göra nu, ska vi göra ditt eller datt, här eller där?

Jag märker att jag blir nästan som en hundvalp, ivrig att hitta på, kastar fram än det ena förslaget, än det andra. Golf, tänker jag. Nu ska äntligen årets första runda bli av. Vi bor bara någon kilometer bort från banan, men ändå kommer jag sällan igång innan midsommar. Förra året blev det bara 1,5 runda. Knappt. Men nu så!

Självklart var det jag som just denna dag blev sen från jobbet och väl hemma vid sextiden var det inte alls golf som kändes mest angeläget. En cykeltur enades vi om och sedan sallad med kräftstjärtar och aioli. Sådant som tioåringen inte är lika förtjust i att tugga i sig.

Alltså, vi bor i ett oförskämt vackert landskap och det roliga med att cykla är ju att man kommer en bit också. Efter ett tag inser vi att det nog inte blir de där två milen vi hade tänkt oss, utan närmare tre. Men det var det värt! Och kul var det, även om vi var väldigt hungriga och ganska darriga när vi väl kom hem.

Nu, när klockan är snart elva, sitter jag fortfarande ute. En av de där kvällarna man kan gömma i hjärtat när vintern kommer.

Livet är gott.

Vår selfie från dagens cykeltur påminner mig om när jag och väninnan skulle cykla Tjejtrampet (13 maj 1990, första gången det arrangerades). Cykelhjälm var obligatorisk, vilket var ovanligt då. "Mina kolleger sa att jag klär i cykelhjälm", sa jag glatt. Väninnan tittade på mig och konstaterade torrt: "De ljög". 😀