Nu är det över. Min nyfunna fritidssyssla bandyhejapåare, får vila till nästa säsong.

I kväll skulle det avgöras huruvida Villa BK skulle få fortsätta kämpa om en finalplats. Hemmamatch. Diskussionsämnet i bilen dit var mitt blogginlägg i förra veckan då jag deklarerade min besvikelse över Villasupportrarna. De flesta har hållit med mig om att hemmapubliken blir alldeles för nervös och tagen för att komma ihåg att fortsätta att heja på sitt lag, när de ligger i underläge. För det är naturligtvis inte av illvilja man tystnar under motgångarna.

Stämningen i arenan var högre än hög idag och hemmalaget taggat från skridskoskenan upp till hjälmen. Men hur bra det ändå verkade till att börja med så höll det inte ända fram. Jag måste säga: idag är jag en stolt Villasupporter. Det var en aktiv supporterskara på såväl stå- som sittläktare och riktigt tyst var det bara i några ynka minuter när Villa låg under med två mål. Men så var det som att vi skakade på oss, insåg att det är nu eller aldrig, och så var det fullt ös igen på klappningar och hejaramsor. Tilläggas ska att hejarklacken, den riktiga supporterklubben, skötte sig föredömligt.

Visst, det finns fortfarande några bedrövliga stämningssänkare bland publiken. Och är det så att Villa skulle bli kort om spelare någon gång, så kan jag peka ut några handfulla fantastiskt duktiga spelare. Jag vet inte varför de står på läktaren, men helt klart är de fullfjädrade. De vet precis hur bollen ska slås, passas och stoppas. Kanske inte är några typer jag skulle vilja ha med på den mentala träningen, för jag hör dem aldrig säga något positivt, men i övrigt är de experter.

Efter att vi tackat spelarna för en strålande säsong lämnade vi arenan för den här säsongen. Bollnäs segrade i kväll, men nästa säsong, så... Då åker matchtröjan på igen, var så säker.

Detta är inlägg 14 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.