Det är äntligen den tiden på året som jag lever som bäst. Ljusets tid.
Jag är så genuint lycklig över att vakna av ljuset, så jag väljer att inte ha mörkläggningsgardin i sovrummet. Att sedan dessutom kunna gå ner till bryggan medan allt fortfarande är stilla ute, dyka ner i en kylig sjö och sedan bara sitta och andas. Det är livskvalitet.

Idag kunde vi konstatera att fiskgjusen är på plats i år igen. Vid sitt bo högst uppe i en av tallarna vid sjön, vilar han en stund innan han flyger iväg igen.
- Där är han!
- Hur vet du att det är en han? undrar J.
Det visste jag ju inte, så upp med telefonen för att googla och jo, det är högst troligt att det var han. Dels för att det är hannen som alltid återvänder till sin boplats - ibland med samma hona, ibland med någon ny och ibland till och med ensam - och dels för att när familjebildandet är på gång, så är det honan som ruvar. Så ja, det var säkert hannen vi såg.

Sedan upptäcker vi att han är vid vassen, nära vattenytan. Fast mycket brunare än jag tänkt på att han varit förut. Och där en till. Brun.
Det är ett nytt fågelpar, inser vi.
- Brun kärrhök, gissar J med en gång.
Upp med telefonen igen och Google. Bingo! Det var det.

Få saker kan få mig att känna mig så rik som att sitta mitt i nuet och på första parkett när naturen visar upp sig från sin bästa sida.
På såväl fiskgjusen som brun kärrhök står det "Status i världen: Livskraftig". Precis som jag, tänker jag, och sänder en tacksam tanke att det är just så, innan jag dyker ner i det klara vattnet igen.

Detta är inlägg 82 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.