Kontakt
3 april 2016

När det turkosa tog över

Dag 33
I förra blogginlägget skrev jag om en fullkomlig fredag. För mig innebär inte det att den var fri från missöden, utan snarare att dagen innehöll så många olika skiftande saken och att saker som inträffade kunde lösas på ett bra sätt.

Det var en dag med kalas, det första kalaset som skulle hållas här hemma med nya familjekonstellationen. Det var fredag och med andra ord perfekt att kunna bjuda på tacos. Jag jobbar deltid och kunde därför i lugn och ro gå omkring här hemma på eftermiddagen och förbereda kalaset. Fräsa köttfärs, duka, hacka grönsaker och så vidare. Som alltid blev det lite mer tidspressat på slutet, men tio minuter efter tidsschemat kom jag i alla fall in i duschen. Fortfarande god marginal.

Som alltid väntade jag till sist med själva makeupen och det var där det sprack. När jag öppnar makeupväskan där jag förvarar puder, borstar, mascara och kajal, då var allt där i turkost. Väldigt turkost...

Hur många gånger har jag inte tänkt att jag skulle lägga ur den där ögonskuggan?! Eller slänga den, jag använder den ju aldrig.

"När jag öppnar makeupväskan där jag förvarar puder, borstar, mascara och kajal, då var allt där i turkost. Väldigt turkost..."

"När jag öppnar makeupväskan där jag förvarar puder, borstar, mascara och kajal, då var allt där i turkost. Väldigt turkost..."

Det är helt fantastiskt hur en väldigt liten dosa med turkos ögonskugga kan innehålla så mycket pulver. Borstarna jag skulle borstat mina kinder med, kajalen, ja allt, var illturkost. Och mina fingrar! Skrattande går jag ut för att visa Violen och min mor, vilket förde med sig att det blev turkos fotspår också.

Så ja, när gästerna kom var jag inte klar, men ganska naturligt rödrosig kan man ju säga.

Dagen efter tar jag bilen till Skåne för att vara med på en minnesstund. I min stora handväska har jag lagt ner mina svarta inneskor i mocka. Sitter och trummar på ratten i takt med musiken och ser plötsligt att mina fingrar fortfarande är turkosa. Hur är det möjligt? Jag tvättade dem ju hur noga som helst igår?

Sakta, som i slow motion, börjar hjärnan tänka och lägga pussel med de olika händelserna. Min makeupväska, jag öppnade den, och innan dess? Jo, visst var det så att jag först hämtade den i min handväska, i samma stora handväska som jag nu hade lagt ner ett par svarta inneskor i mocka i. Och letat runt i efter mitt läppstift.

Jag kör in på en parkeringsficka och öppnar försiktigt handväskan och tittar ner. Jösses! Och jag menar JÖSSES! Det. Är. Helt. Fantastiskt. Hur en väldigt liten dosa med turkos ögonskugga kan innehålla så mycket pulver. Jag stängde väskan igen och hoppades på att lunchen jag skulle på var en sådan tillställning man behöll sina ytterskor på.

Det var det.

Så, en fullkomlig dag i min värld behöver inte innebära att allt går smidigt och perfekt, men däremot att det finns ork och energi att möta motgångar med en axelryckning, hantera situationen och kanske till och med kunna vända den till en kul anekdot.

 

imageDet är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Copyright © 2022 – 2024 Ärligt Talat. All rights reserved. Hemsidan skapad av AlizonWeb AB.
cross