Jag behöver ha tid på mig, har jag insett. Så även om jag förmodligen upplevs som en ruschig person, så är jag det verkligen inte i alla lägen. Idag besökte jag äntligen svampstället jag blev tipsad om för 20 år sedan.
Så började jag skriva igår. Apropå att ta tid på sig...

Jag kände mig grymt nöjd över det där svampstället. Det var tant Jane som bodde i huset före mig, som berättade var blodriskorna växte. Fast jag är mer en sopp- och kantarellplockare, så riskor har jag inte lärt mig hur de ser ut. Förrän i år på en svamptur med väninnan A.

Så igår knatade jag mig äntligen bort till det där stället och kors i all sin dar! 20 år senare stod de där och bara väntade på mig.
Det blev en härlig anrättning (grillade i ugn med olivolja, vitlök och salt). Gott som godis!

Det jag aldrig hann skriva i går var att den där svampturen var ett resultat av en dag som började med att bilen gick sönder. När saker går mig emot, så är bästa motelden att jorda mig ordentligt. Ut i naturen, bara! Vandra, skörda, tillaga, ät!

Så förutom den där korgen med riskor, skördade jag en del av mina rödbetor inklusive blasten förstås och fick mig världens godaste pasta till kvällsmat. Och så satte jag igång ett surdegsbak för första gången på evigheter.

Och tur var väl det. För idag ringde de från verkstaden och berättade att det var växellådan som hade pajat. En ny kostar 60 000 kronor! Att jag inte svimmade. Men det var tur att jag inte gjorde det, för då hade jag ju inte hört att verkstads-Lars hade en lösning: en inte ny, men inte heller begagnad låda, som de står för om jag betalar arbetskostnaden.

Det var ju betydligt bättre. Men inte bra. Dagen har därför tillbringats i telefon med försäkringsbolag och biluthyrare. Jag bor två mil från jobbet i stan och en mil från närmaste affär. Till stan går det en förklädd skolbuss. Ja, det kallas för linjetrafik, men den har bara en tur in till stan, klockan 7.10, och en tur hem, 15.25. Inget som går att kombinera med vare sig heltidsjobb eller oregelbundna arbetstider...

På eftermiddagen var jag helt dränerad av oändligt långa telefonköer ("Du har plats 44 i kön. Det är för tillfället... sex handläggare.") och hela huvudet fullt av skithögen till bil. Insåg också att hunden stod med benen nästan snurrade om varandra. Så jag drog på mig en jacka och tog med honom ut för en kort promenix.

Väl ute sjunker pulsen, som alltid. Jag känner dofterna av jord och mossa och tänker att det kunde vara läge att kolla av en del av skogen, som jag aldrig gått i förut och som de precis gallrat i. Den lilla korta promenixen blir en tvåtimmarspromenad, där jag gick med hakan i höjd med knäna mest hela tiden. Vilken skog! Och vilka fina kantareller! Och soppar!

Så här såg den ut: skog

Man ska inte gå ut utan korg och svampkniv i september, det vet jag ju. Himla tur att jag tog på mig regnjackan, trots att det inte regnade. Jackans ärmar fick bli mina korgar.

Ibland kan jag ryckas med i andras tempo. Andra är så bra på att göra utflykter och se allt som går att se inom flera mils radie med en gång när de flyttar någonstans. Jag är inte sån. Jag flyttar in i mitt hus och bor här i tjugo år innan jag ens kollar in skogen som ligger utmed den promenad jag går så gott som varje dag.

Och det får vara så. För tänk vad häftigt att  jag hade det här äventyret kvar till just den här dagen när jag behövde det så väl. Efter två timmars promenad i den vackraste trollskog med mjuk mossa och maskfria svampar, kom jag hem fylld med ny energi, fyllda matförråd - och lycklig och trött hund.

När jag hade satt in surdegsbrödet i ugnen, satte jag mig vid datorn för att fortsätta förberedelsen för den nya utgiften. Och insåg att jag fått tillbaka på skatten. Det finns en liten rättvisa, trots allt. <3
Huset doftar nybakat, svampen puttrar på spisen. Jag har jordat mig, så som jag helst jordar mig; genom att ta vara på det som naturen bjuder på. Jag känner mig rik även om kontot blivit magrare.

Och nu är jag tillbaka med bloggandet också. Gott.