Dag 40

Jag lever med en bok. Ja, egentligen med två böcker, men framför allt med en. Den började flytta in i min själ och min hjärna för snart två år sedan. Det är inte min berättelse, inte min bok, men jag har fått förtroendet att omforma en kvinnas liv till en roman. Under ett drygt år ägnade vi timmar, timmar och ännu fler timmar åt att flytta berättelsen från hennes hjärta till min hjärna.

Den vanligaste frågan jag får av dem som vet att jag arbetar med den här boken är: hur långt har du kommit?

Det skulle kanske vara en logisk fråga om jag varit en sådan skribent som sätter mig ner och skriver från A till Ö. Jag är inte sådan. Jag sätter mig ner och skriver det som skriker högst. Så det första jag skrev var det som berörde mig allra starkast, inte minst eftersom jag själv är mor. Hur kunde hon...

Efter 10 år som journalist och 15 år som kommunikatör har jag lärt mig att inte stressa upp mig över de tomma bladen. För jag vet att jag jobbar för fullt. Uppe i min hjärna sitter en hel stab och jobbar. Där sorteras och värderas fakta, katalogiseras de berättelser som ska ingå i boken, struktureras upplägg och kapitelindelning. Idéer stöts och blöts,  meningar formuleras, förkastas och kastas tillbaka in igen.

Det syns inte utanpå, men jag vet hur det ligger till. Så har jag alltid jobbat. När jag sedan sätter mig ner vid tangenterna är det mer som att öppna spjället och låta det bearbetade få välla ut. Jag närmar mig den fasen med stormsteg. Staben har börjat smälla ihop sina pärmar och ställa upp dem i nummerordning. Jag har rensat i kalendern, lagt in semester och tackat nej till roligheter.

Det kommer att bli spännande dagar, jobbiga dagar, slitiga dagar. För hennes berättelse har flyttat från hennes hjärta till min hjärna, men tagit vägen via mitt hjärta. Jag vet, att om jag bara förvaltar hennes förtroende på rätt sätt och lyckas göra berättelsen lika levande för läsaren, som den blivit för mig, så kommer fler än jag att få en större förståelse för mycket av det som sker i andra kulturer och här hemma i dag.

Hur långt jag har kommit? Mycket längre än jag trodde att jag någonsin skulle komma, men inte tillräckligt långt för att vara framme vid målet.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100