Idag slog häggen ut. Det som så länge var så långt borta är här nu. Så nu är det bara att bromsa och njuta.
Ett år går fort. Fortare och fortare för varje år. Jag tänker, att i en femårings liv är ett år 1/5 av livet. I en 25-årings 1/25-del och för mig som är 54 är ett år bara en ynklig 1/54-del. Inte konstigt att åren går fortare och fortare!

Och så här års blir det ännu tydligare, för nu när ljuset är som vackrast, grönskan som skirast, dofterna som mest intensiva och fågelsången som mest bedövande, då vill jag att allt ska stanna upp. Så att jag hinner njuta ordentligt.

Men det enda jag kan stanna upp något så när, det är mig själv. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig medveten om dofterna från våt asfalt, återuppväckt jord och gödseln på åkern.

Jag har insett en stor fördel med att ha vara hundägare - såväl morgon- som kvällspromenader gör att jag både stannar upp och hinner med våren. När jag lägger mig hör jag storlom och kattuggla genom myggfönstret och högerarmen nästan krampar när den håller i handbromsen så gott det går. En stund till, bara en stund till kvar i detta intensiva gröna. Snälla.

En bra sak med att tiden går allt fortare, är gudskelov att det inte dröjer lika länge tills det är vår nästa gång igen.

Detta är inlägg 74 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.