Dag 45

Olika kostråd och hälsorön haglar över oss. Mer fett, nej lightprodukter. Grovt bröd, nej inget bröd. Inga transfetter. Vin är okej. Ja, kvällstidningarna fortsätter att sälja på löpsedelar om vad vi verkligen borde och absolut inte borde äta.

Det enda som verkar hålla i sig är att socker verkligen inte är bra. Och även om vi konsumenter varit på livsmedelsindustrin om att de borde jobba bort det dolda sockret, så tycker jag att det har varit lama protester mot godisavdelningen. Det är som att vi tänker att godis, där ska det ju finnas socker, så det är helt okej. Det är helt okej att den avdelningen tar lika stor plats som mejeri- och brödavdelningarna.

Helt förståeligt att affärerna satsar på godiset - de vill ju tjäna pengar och förstås kunna erbjuda det vi efterfrågar. Men jag har aldrig förstått grejen med de enorma påsarna som man plockar lösgodiset i.
Det får mig att tänka på när jag var sådär sex år och gick till Ingas Tobak hemma i Skoftebyn, Trollhättan. I min ena vante kände jag tyngden av min veckopeng, en femtioöring, som jag skulle köpa godis för. Inga måste ha haft en ängels tålamod, för det tog tid att expediera kvarterets barn som alla skulle ha "en sån där för fem öre, vad kostar dom? okej, då tar jag fyra ettöres". Påsen som godisarna lades ner i var minimala. Så små att de vuxnas händer knappt kom ner i dem, så godiset varade länge även om det inte var så mycket.

Om man tar en av påsarna i butiken idag har man kommit upp i  50 kronor redan när påsen är halvfull. Och så finns det ändå burkar att välja på också, ifall man vill köpa lite mer...

Äntligen!

Men döm om min förvåning och glädje, när jag upptäckte att både Ica och Coop nu har börjat med små påsar. Inte så små som barndomens påsar, men minsann ett steg i rätt riktning. Applåd till godisdistributörerna, får jag säga! För jag antar att det är de som fixar påsarna också.

Det känns självklart att påsarnas storlek inverkar på hur mycket godis vi köper. Nu blir det lättare för fler att skära ner på sockret och i stället kunna njuta av det vi äter. Livsmedelsbranschen och - i rättvisans namn - vårt eget beteende kan kännas lika trögt att vända som en stor oceanångare på Atlanten, men plötsligt händer det...

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100