Några år sedan, men movesen sitter där de ska.

Dag 8

Jag kan inte skylla på någon annan än mig. Trist, men sant. Därför gick jag vid nyåret med i en annan utmaning - 100 pass innan midsommar. (Ja, jag vet att det heter före midsommar, men Facebookgruppen heter så). På sex månader ska vi alltså registrera 100 träningspass, allt som är 30 minuter eller längre och gör en svettig.

Det är ju inte det att jag är tävlingsmänniska, men... 😛 Och jag skriver ju längst ner här på sidan; det är något med det där hundra. Greppbart, men tillräckligt mycket för att vara en utmaning.

Jag kan inte träna bara för att. Min drivkraft är att ha kul och finns det något som jag älskar och tycker är kul, så är det att dansa. Inte bara det, jag är född 1962. När jag var 16-17 år var diskoeran som störst. Jag säger bara: Ge mig Stayin' alive, I will survive, Born to be alive... och jag kan hålla på hur länge som helst. I verkligheten står jag på en stepbräda på ett gym. Men i mitt huvud ger jag järnet på dansgolvet på Young Generation, bästa diskot i Trollhättan i slutet av 1970-talet. Bland de värsta slängluggarna i Västsverige, tubtoppar och Lyle & Scotttröjor står jag återigen. Jag är SÅ glad över att jag tränar på ett gym utan speglar! 😀

Nu håller den uppdaterade versionen av mig,  Johnson 2.0, på att komma i form och det kommer att gå - som en dans, faktiskt. För nu är träningsglädjen tillbaka och jag kan inte skylla på någon annan än mig om det inte går vägen.

För säkerhets skull, dansar jag några extra steg här hemma. Bara för att det ger sådan energi och glädje. Häng på, vet ja!

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100