"Någon finns som vill mig så väl.
Så månde vi tänka, om än vinden viner kallt.
Rätt lite vi vet. Men finns kraften att tro
att godheten vinner, kan vi finna vår ro."
Ny terrorattack. Den här gången i London. Den här gången väljer jag att inte. Att inte se alla filmer som läggs ut, alla privata bilder, berättelser, nyhetsrapporteringar... Det är inte alls det att jag inte bryr mig.

Det är inte alls det att jag inte har sympati för dem som drabbas. Men inget blir bättre av att jag vältrar mig i det som lätt blir rena porren på nyhetssajterna.  Jag blir inte bättre av det.

Och nej, jag tänker inte låta mig dras in i något vi och dom baserat på religion. För mig handlar det i så fall mer om idioter och vi andra.

Världen är för jäklig faktiskt. Det har den alltid varit. Och det kommer alltid att finnas människor som inte alls tycker som jag. Människor som har gett upp tron på att allt - ja, ALLT - går att lösa genom god kommunikation. Genom att lyssna. Det kommer alltid att finnas människor som hellre skriker ut vad de själva vill, som känner sig förbisedda, som tycker att det händer för lite i en demokrati, som har offerkoftor och som orsakar oerhört mycket skada i sin egen längtan efter att bli hörda och sedda. Och få makt.

Jag vill inte ge efter för deras världsbild. Och enligt många är det samma sak som att jag blundar för verkligheten, är naiv och inte förstår vad som händer.

Hade jag varit äldre än var jag var på 1970-talet, så hade jag förmodligen varit likadan som jag är nu. Inte orkat vara rädd varje dag för den terrorism som vi levde med då. Den politiska terrorismen. I Nordirland, i Tyskland, i Sverige... Men då fanns inte Facebook. Då vaknade vi inte och sträckte ut armen för att möta nyheter från hela världen det allra första vi gjorde. Världen var större och längre bort och det var lättare att hålla distans.

Vi fick vänta tills ekot på radion, kvällsnyheterna på TV och då framförda av allvarsamma reportrar i en intetsägande studio. Idag är nyhetsflödet öppet för varje dramaqueen att krydda efter eget behag.

Nej, jag vill verkligen inte bagatellisera det som hände i natt i London. Inte heller tycker jag att det är värt så mycket större utrymme i vårt nyhetsflöde än det som dagligen händer på många andra ställen i världen.

Terrorism är ett jävla skit, rent ut sagt. Men jag tänker banne mig inte låta dem förstöra min tro på det goda. Och även om vi känner att det som händer oss just nu är unikt - så har världen gått igenom samma sak, gång på gång.

I går konfirmation, idag en folkvisemässa i Varnhems klosterkyrka; I Välsignan och fröjd av Hans Kennemark. Jag har sjungit den själv, kan nynna med i varje strof, låta de lekfulla, men inte desto mindre kraftfulla orden går rakt in i mig. Som Ipren, liksom.

Jag har ingen helgjuten gudstro - det finns en hel del i ritualerna i kyrkorummet som jag inte känner mig bekväm med, men jag har en glasklar tro på det goda. Och jag tänker att det nog egentligen är samma sak i mångt och mycket. Och jag mår mycket bättre av att låta det goda strömma in i mig. Jag kraft av det. Och kraft behöver vi allihop. Kraft, en vilja att tro på det goda och en förmåga att lyssna. Det är i alla fall en bra början.

Här är ett smakprov ur mässan I välsignan och fröjd, framförd av Bygdekören från Ängelholm (eftersom jag inte hittade något klipp med Skara domkyrkokör...). Det är från samma mässa som jag lånade ingångsorden från i det här blogginlägget. Orden är Alf Hambes och den här sången heter Kan det va så lätt:

Kan det va' så lätt skilja fel från rätt
Gå sin väg fram med leenden
bland sorgliga skeenden
i vissheten att jag själv är den
som vet vägen till himmelen.
Det finns mången som bara småningom
finner blänk genom elände
i kamp att bli seende.
Den prövade blir den övade
i att sanningen finna i tron.

Ref. Tro det goda, se det goda
känn det goda som strömmar tusenfalt
i begrundan ständig undran
fram till tron på Guds kärlek genom allt.

Ja det kan nog va' rätt bekvämt och bra
vara viss om sin värdighet
i dygd och rättfärdighet
för egen del utan vank och fel
och så känna sig präktig och hel.
Ändå tror nog jag att en vacker dag
den som söker han finner han
fast vilsen så hinner han
i snårig skog under kamp och knog
förrän mörkret en stig genom tron.

 

Detta är blogginlägg 89 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100.