Vi är lite sena, svänger småspringande in genom dörrarna och tittar oss lite förvirrat omkring. Ett tag tänker jag att vi har kommit fel, men nejdå, skylten visar att det här faktiskt är folktandvården.
Väntrummet är inbjudande inrett i grönt och vitt. Vilsamt med soffor och snitsiga lampor och hur jag än sniffar kan jag inte känna den minsta doft av eter. Det är långt ifrån barndomens kala väntrum som nästan andades ångest. Där föddes och frodades min tandläkarskräck.

Ett väntrum handlar i högsta grad om kommunikation: Vad vill vi ge för signaler till våra kunder? Vilket är vårt varumärke?
Hur uttrycker vi oss i vår presentation, hur meddelar vi oss till vår omgivning i broschyrer, annonser och på hemsidor. Och hur tar vi emot kunderna när de kommer till oss?

Glädjande nog kan jag den här gången känna att den lugna atmosfären följer med oss även in i undersökningsrummet. En leende tandhygienist hälsar i hand på min dotter, Violen, som gör sitt tredje tandläkarbesök och vänder sig direkt till henne med frågor om födelsedata, kostvanor och tandskötsel.
Respekt.

När vi lämnar folktandvården tittar Violen långt efter soffgrupperna i väntrummet och säger att här hade vi ju gärna suttit och väntat en stund. Nästa gång får vi helt enkelt komma i tid och kanske ännu lite tidigare.