Dag 107

Tacksamhet. Det är lätt att känna det, men också lätt att glömma bort att reflektera över.
I går hade jag glädjen och äran att ännu en gång få stå inför en grupp med människor och prata om det som ligger mig närmast - hur vi kommunicerar med varandra. Lika häftigt varje gång att få bidra till att viktiga frågor börjar diskuteras i arbetslagen.

Senare på kvällen sammanstrålade fem sjättedelar av världens bästa gymnasiegäng. Det är fantastiskt att följas åt genom livets olika skeden. Idag är vi en bit över femtio, gifta, sambor, frånskilda, med föräldrar som är pigga, sjuka, borta och barn mellan tolv och trettio år. Vi kan lugnt säga att våra liv ser olika ut, men vi har det gemensamt att vi alla har förändrats sedan vi gick ut gymnasiet - och alla är precis sig lika. Alla pratar i mun på varandra, men lyssnar in och känner med.

Och så denna dagen, en dag med två sköna tolvåringar och en kär vän, flera bad i sval och sammetslen sjö (det sista nära midnatt i sällskap av fladdermöss över spegelblank sjö).

Och som pricken över i:t ett regn som fick hängrännorna att svämma över och plaskade vatten upp över fötterna där vi satt på verandan under tak och åt ugnspannkaka. Naturen gurglade tacksamt och det nästan hördes hur bönderna runtomkring drog en lättnadens suck.

Så många skratt. Så mycket värme. Så mycket liv.

Då är det lätt att känna tacksamhet.