Dag 144

"Säg inte allt du tänker, men mena det du säger." Det är ett av de bästa rättesnörena jag lärt mig om kommunikation och det är så sant. Osökt kom jag att tänka på det när en kvinna jag aldrig träffat förut sa: "Har du hunden i bilen?!?!?! Men DÄR kan han ju inte vara hela dagen?!"
Jag har så grymt svårt för när människor drar egna slutsatser lite för fort. Och allra svårast har jag för när de gör det om mig.
Jamen, vi är ju på konferens nu, Ernst och jag. Jag ska föreläsa i morgon och idag har jag kunnat gå på flera bra seminarier och träffa människor. Eftersom jag inte hade någon hundvakt fick min femmånadersvalp följa med. Jag har redan tidigare insett att han är oerhört trygg i bilen. Hemma kan det vara svårt att lämna honom ensam, men i bilen har det aldrig varit några problem. Där luktar det matte, lillmatte och Ernst och han vet att jag alltid kommer tillbaka. Är man i bilen är man liksom med. Jag brukar smyga tillbaka när jag varit på ett träningspass, eller vad jag nu gjort, för att se vad han gör och i hundra procent av gångerna har han stensovit.
När jag öppnar dörren viftar han på svansen och sträcker på sig lite lojt.
En hund som är mellan sex och tio månader gammal behöver mellan 16 och 20 timmars sömn. Ernst något mer, med andra ord.

Efter ett par timmar på konferensen är det dags för lunch. Jag slår ner mig ner vid några av konferensdeltagarna och ursäktar mig för att jag äter lite snabbt, men jag ska ta hand om min hund.
"Har du hunden i bilen?!?!?! Men DÄR kan han ju inte vara hela dagen?!", säger då kvinnan som jag aldrig träffat förut. Undrar vad som fick henne att känna att hon var tvungen att reagera på det sättet. Det visar sig att hon inte ens äger hund själv. Hon har inte frågat hur gammal hunden är, hur länge den har legat i bilen eller om jag har varit där och sett till honom. Hon bara förutsätter att jag är en oansvarig hundägare.

Det fick mig att tänka på när jag var gravid med Violen, 41 år gammal. Jag var i sjätte månaden och hade en ganska rejäl mage, inte minst tack vare all choklad jag passade på att äta, så min graviditet var fullt synbar. Min dåvarande man hade fått nytt jobb och vi var på fin middag med bland annat styrelseordförande och dennes hustru. Jag hade satt mig i en skön fåtölj och slängt upp mina svullna fötter efter makens och mitt idoga buggande, när ordförandehustrun slog sig ner bredvid mig. Hon gratulerade till graviditeten och sa: "Har du tagit fostervattensprov?"
"Öööhh, nej, vi valde att inte göra det"
"Det skulle jag gjort om jag kunnat välja om. Vi har ett barn med Downs syndrom."

Men herregud... Vad var det som fick henne att känna att hon var tvungen att kläcka ur sig det där? Alltså, jag var en förstagångsmamma på 40+, hur kunde hon tro att oron inte fanns där?
Och kvinnan vid lunchen idag: vad var det som fick henne att tro att hon behövde upplysa mig om hur min hund inte ska ha det? Alla människor har rätt att tänka vad de vill, men inte nödvändigtvis dela med sig av de tankarna.

På fjärde våningen i hotellet har dansen börjat, men jag sitter på hotellrummet med min vovve jag. Ja, inte för att han verkar vara överlycklig över det precis. Eller ja, det kanske han är, men han stensover. Jag däremot är lycklig. Dels för att jag har en fullt frisk dotter - förutom ett sår på benet efter en cykelvurpa idag - dels för att jag har hunden med mig. Men kanske allra mest för att jag inte sa det jag tänkte - vare sig till kvinnan på lunchen idag eller till kvinnan på middagen då för 13 år sedan.

Ibland är det lätt att inte ångra det man inte har gjort.