Jäsingen! Jag fixade tillbaka cykeln, det gjorde jag!
Idag har det varit en fullsmockad måndag, så där som måndagar är ibland. Redan på söndagskvällen laddar man inför det som man vet kommer att bli en måndag utan sysselsättningsproblem.

Det var journalistkontakter, budgetarbete, föreläsarbokningar, bildspelsskapande, grynkorvslunch och nätverksaktiviteter. Allt skulle hinnas klart till 17 då jag skulle hålla en sista föreläsning för ett helt fantastiskt gäng med veterinärer från Syrien, Afganistan, Iran, Irak och Ryssland som pluggar för att få jobba som djursjukskötare här i Sverige.

- Hej mamma! Alltså, jag hittar inte min cykel.
Violen ringer från musikskolan och där hon parkerade cykeln en halvtimma tidigare, finns ingenting. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Klockan är fyra och jag skjuter in ett samtal till polisen som nogsamt tar emot min stöldanmälan. Jag har verkligen inget hopp om att vi ska få tillbaka cykeln igen, men anmälan bör ju göras för att skickas till försäkringsbolaget.

- Jo, en sak till, hojtar polisen i luren precis när vi avslutat samtalet och jag ska trycka bort henne.
- OM ni hittar cykeln inom 24 timmar, så kan ni bara ta med den hem. Har det gått mer än 24 timmar och ni hittar den, så ska ni ringa 112, så att vi kan komma och hjälpa till. Det kan nämligen vara så att cykeln har sålts vidare. Tar ni den bara då, så är det ni som kan bli skyldiga till stöld.

Jag tackar för upplysningen, men placerar den i facket för ovidkommande vetande, eftersom jag inte har något hopp om att hitta den.

Jag lägger ut en arg statusuppdatering på Facebook med bild på cykeln och vänner delar och kommenterar. Hundägare och andra kvällsflanörer lovar att spana. Det är ett grymt nätverk, det där!

Jag fixar min föreläsning, äter smörgåstårta med veterinärerna och åker iväg för att hämta vovve som gjort Violen sällskap hem till hennes pappa.
- Jag tar en sväng med bilen och spanar lite efter cykeln, säger jag och kör iväg.

Man har ju läst en och annan deckare genom åren, så jag börjar med att skanna av brottsplatsen. Cruisar sakta fram med bilen längs parkeringsplatserna vid musikskolan, rundar huset och kör in på nästa parkering. Musikskolan är också ungdomsgård, så det är lite liv och rörelse. Några cyklar står också parkerade, men ingen vit/rosa.

En kille i luvtröja kommer lojt cyklande förbi medan jag trixar runt lite för att vända på den trånga parkeringen. Han cyklar på en - VIT/ROSA cykel. Nämen jäklar, det är ju Violens! Han stannar lite längre bort och snackar med några polare.
Polisen sa ju, att om det inte hade gått 24 timmar...
Efter liten tvekan stänger jag av motorn, går och öppnar bagageluckan, kopplar min skräckinjagande åtta månader gamla cockerpoo och släntrar bort mot gruppen av grabbar. De är väl sådär i 15-årsåldern. Hjärtat klappar som en stångjärnshammare när jag går fram till dem.

- Hej! säger jag med min säkraste och beslutsammaste röst.
De hälsar tillbaka. Jag vänder mig mot killen på cykel:
- Duuu, jag måste fråga. Var hittade du den där cykeln?
- Öööh, där... jag fick den av en...
- Säger du det... Du förstår, det är min dotters cykel och den blev stulen här utanför tidigare idag.
- Blev den?
- Ja-a. Hon är bara tolv år och blev jätteledsen.
- Jaha... ja, jag fick den bara...
- Jag förstår. Men du ger tillbaka den nu, va? Så att hon får sin cykel.
- Javisst.
- Tack, vad bra! Jättebra. Okej. Ha det så bra. Hejdå.
- Hejdå...

Med min skräckinjagande cockerpoo i ena handen och cykeln i andra går jag tillbaka till min bil och ringer exmaken:
- Kan ni komma till musikskolan NU. Jag har tagit tillbaka cykeln!
Och sedan nytt samtal:
- Hej älskling. Kan du hålla mig sällskap i luren tills Sofia o hennes pappa kommer. Jag har tagit tillbaka cykeln och grabbarna står kvar och bara tittar på mig.

När cykeln väl är satt på stället bak på exmakens bil, jycken var inhyst bak i bilen igen och jag har börjat köra hemåt, så börjar adrenalinet köra runt i kroppen. En sån där blandning mellan "tjohoo, jag gjorde det!" till "vad hade kunnat hända om grabben inte bara gett med sig". Jag anklagade honom inte för stöld, för jag har ju inga som helst bevis för att det var han som tog den och någonting säger mig att min attityd var långt mer effektiv än om jag hade kommit där och gapat och ryat.

På väg hem ringer jag och berättar för mor. Hon påminner mig om när jag blev av med min cykel en gång.  Jag hade parkerat den på torget hemma i Trollhättan. Far fick åka in och leta och hittade den, bara lite längre bort mot var jag hade ställt den. Glad och stolt kom han hem med den, men jag konstaterade snabbt att det där var inte min cykel. Stackars far! Han hade plockat med sig fel cykel! Han fick naturligtvis åka tillbaka med den, men först bytte han kläder, för att inte bli igenkänd. 😀 😀 😀

I Violens cykelkorg låg det ekollon. Toksäkert bevis på att det var hennes. Det känns skönt att veta. Och så kan jag bli lite fnittrig vid tanken på den där grabben; han måste ju undra lite över vad sjutton det var som hände. Jodå. Silverhårade tanter med cockerpooer - de ska en akta sig för. Särskilt i småstäder som Skara.

Detta är inlägg 13 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.