När jag gör något som stämmer överens med mitt sanna inre jag, så pirrar det i fingertopparna, som av kolsyra. När jag gör något som går emot mig själv, mina drömmar, planer och mål, så svider det i magen.

Är jag bara tillräckligt lyhörd, så fungerar kroppen som en kompass och jag kan kryssa fram i livet och varsamt undvika att stöta på grund. Det är ju förstås omöjligt, och inte meningen heller, att man aldrig ska få en och annan landkänning, men de gånger jag kommer ihåg att känna in kroppen, så går det oftast väldigt bra.

En sådan gång hände för många år sedan, då en av mina dåvarande chefer ringde upp mig. Vi hade några dagar haft en situation, där jag kände mig väldigt trampad på tårna. Jag ska inte säga att hen utövade härskartekniker, för allt är inte härskartekniker utan kan vara dåligt omdöme också. Men hen hade helt klart klampat in på mitt område och nu när hen ringde insåg jag att det var nu eller aldrig, som gällde.

Lyckligtvis har jag ett höj- och sänkbart skrivbord och jag stod upp och jobbade när samtalet kom. Kontoret är också litet, så jag kunde sträcka ut benet bakom mig och slänga igen dörren. Sedan grundade jag mig ordentligt, ställde mig stadigt på båda fötterna, rätade på ryggen så att lungorna fick god plats och sträckte på huvudet så att hjärnan skulle kunna läsa in att jag var trygg, säker och på. Hjärnan är ju nämligen inte så smart som man skulle vilja tro. Le och den tolkar det som att du är glad, stå stadigt och den registrerar säkerhet.

Det blev ett jättebra samtal, där jag lugnt och metodiskt kunde förklara att jag hade känt att min kompetens inom mitt specialområde hade ifrågasatts, och det rejält.

Att inte instinktivt backa är svårt i sådana situationer. Det är lätt gjort att man tar tillbaka det man just sagt eller kanske till och med skrattar till för att ta udden av det man säger. Eller, och det kanske är ännu vanligare, att vi går till attack när vi känner oss trängda.

Då är det så bra att se till att man "jordar" sig; fötterna stadigt i golvet eller marken, rätar på ryggen, dra tillbaka axlarn och andas djupt med magen. Med lite mental träning kan man göra det sittande också.

Behöver jag en extra knuff i ryggen för att genomföra det där jobbiga samtalet, så brukar jag dessutom tänka, att om jag inte klarar av det här i detta livet, så får jag säkert göra om det om och om igen i kommande liv - tills jag fixar det.

Det biter på mig, som inte är så förtjust i repriser.

37 av 100