Dag 139

Vi är alla summan av de val vi har gjort. Det kan vara en smärtsam insikt, men också en oundviklig påminnelse om att vi har större makt än vi tror över våra liv.

Det är söndag och jag sitter vid mitt skrangliga slagbord i köket. Bordet har ersatt det rymliga stadiga ekbordet som var den dominerande möbeln i köket i mer än ett decennium. Ett bra bord, med sköna stolar. Det är till salu om du vill ha det. Men när livet tog en ny riktning, nej fel. När jag styrde i en ny riktning, så ville jag omge mig med möbler, ting och människor som hjälper och inspirerar mig att nå mitt mål: att leva som den jag vill vara.

Köksbordet är en del i det. Det är lite ostadigt, när jag dukar det får jag leta ställen där tallriken inte vickar allt för mycket. Men det har patina. Det har en historia. Det kan var litet och slås upp till ett större och det är fantastiskt vackert. Som livet självt.

Min röda soffa är en annan del. Färgstark, stor och generös. Inte helt bekväm alltid, men flexibel och inbjudande. Som jag gärna skulle vilja se att såväl jag som mitt hem uppfattas. 🙂

Vissa dagar, som idag, är tacksamheten över livet extra påtaglig och att det är mitt ansvar att se till att jag tar tillvara det på bästa sätt. Supersimmaren Maja Reichard, som kom hem från Rio med fyra medaljer i det riktiga OS, Paralympics alltså - och som faktiskt är dotter till en av mina gamla klasskamrater *stolt*. Hon har sagt det så himla bra: "Hur livet blir är hur vi förhåller oss till det livet ger oss." Touché!

Självklart hänger inte mitt lyckliga liv på mina prylar, utan framför allt på att jag väljer att göra saker som får mig att må bra, omge mig med människor som får mig att må bra - eller nej, människor som får mig att fortsätta att utvecklas. Det bekväma, det stadiga, det som alltid är som jag förväntar - det får mig att stagnera. Det måste få vara lite bråkigt, lite kantigt och lite motigt för att jag ska kunna ta mig till nästa nivå med nya lärdomar.

Det innebär att jag har fått fatta en del beslut som varit allt annat än lätta, men som jag faktiskt tror var de rätta för fler än mig. Om jag inte är så upptagen med att fundera över hur andra vill ha det och tro att de blir lyckligare över att jag anpassar mig i all oändlighet, utan istället blir tydlig med vad jag själv vill, så inbillar jag mig att jag blir lättare att förhålla sig till. Att vara tydlig med vad man själv vill och mår bra av, betyder inte att man är okänslig för andras behov. Såvida man verkligen inte är det.

En gång var det en plågsam insikt att inte alla människor älskar mig och idag inser jag att jag inte har något intresse av att vara älskad av alla. Jag kan till och med vara tacksam över att inte vara en del i alla sammanhang, utan istället få ägna min tid och energi åt de sammanhang jag verkligen vill höra till. Och där vill jag förstås gärna vara älskad. 🙂

Vid mina fötter ligger en lurvig svart tuss med sin nos på ena tassen. Valpen som dottern och jag har närt så länge är en del av vår familj sedan ett par månader och är inte bara ett förhållandevis enkelt sätt att vara älskad på, utan definitivt en del i en dröm om hur jag vill leva mitt liv. Jag har en dröm till som jag hoppas att jag mäktar med att uppfylla - för den beror verkligen bara på mig själv och har inget med ekonomi att göra. Jag skulle vilja tömma huset på alla prylar och möbler. Göra en ordentlig flyttstädning och sedan plocka tillbaka pryl för pryl. Inget i onödan, skänka bort det jag inte behöver eller vill ha.

Och sjutton vet, om jag inte ska påbörja den drömmen redan idag... Jag behöver ju inte tömma hela huset på en gång... Kanske ett rum idag? Ett litet i alla fall... För hur var det nu i klyschornas värld: resten av ditt liv börjar idag.

Är inte det konstigt, förresten: att klok visdom är så genant uppenbar, att vi måste kalla den klyschig?