Säg att du är mitt uppe i en diskussion med någon och så kommer en tredje person och ställer sig bredvid. Hur gör du då?

1. Fortsätter diskussionen utan att ge någon notis åt den nytillkomna
2. Avbryter diskussionen tvärt och hejar glatt på den nya och börjar ett nytt samtal där
3. Nickar och hälsar på den som kommit och ber att få avsluta med första personen först
4. Söker ögonkontakt med den som kommit, nickar vänligt och visar att du strax ska lyssna på hen också

Det finns många sätt som är helt okej, men det första alternativet kan skapa en hel del frustration och upplevas som väldigt oartig för den som kommer och söker kontakt. Det kan till och med uppfattas som en härskarteknik. Osynliggörande.

Det hände mig i helgen. På ett sjukhus. Jag var anhörig och letade efter personal som kunde ge mig information. Jag hittade två sjuksköterskor som stod och talade med varandra. Eller också inbillade jag mig. Det kanske inte var två människor som stod där och talade IRL, trots att det verkligen såg ut så.

De tog verkligen ingen som helst notis om mig. Ingen nick. Inget leende. Inget ursäktande ögonkast. Jag skulle nog kunna säga att de sket i mig. Jag inser ju också att det finns en hel del saker som behöver avrapporteras, diskuteras och informeras. Men... om det innebär att man inte kan ta in en patient eller anhörig med ens ett ursäktande ögonkast, så kanske man ska välja att föra det samtalet bakom stängda dörrar?

Det är intressant det här med vården, eller alla miljöer som man inte är vidare bekantmed, där finns en uppförandekod, ett beteende och rutiner som besökare ofta är helt ovetande om. Arbetsplatser skapar lätt egna kulturer, egna sätt att bemöta varandra på, egna sätt att klara av sina jobb på.

Jag har full förståelse för att vi behöver göra våra prioriteringar, för att klara av våra arbetsuppgifter. Men jag har svårt att köpa att vanligt hövligt beteende inte får plats. Jag har framför allt svårt för att känna mig i vägen när jag besöker en av deras patienter under besökstid.

Ibland behöver vi nog alla till mans fundera över för vem vi finns till på vår arbetsplats. För mig själv? För mina kolleger? För kunden/brukaren/vårdmottagaren?

Det är egentligen så lätt att få såväl kollegan som besökaren/kunden att känna sig sedd. Synliggjord. Nämligen genom att se. En blick, en vänlig nick.

Hur svårt kan det vara?
Detta är inlägg 76 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.