Det är häftigt att studera sin egen hjärna ibland. Min har fått flera dagar med tid för eget arbete. Med andra ord: jag har inte haft ett fullspäckat schema, kunnat vara hemma, gått långa promenader och har knappt pratat med en själ på dagtid.
Hjärnan har kunnat ägna sig åt sammanhängande tankebanor och fokus har varit på mitt eget skrivande, som jag skrev om i inlägget En skrivande person. Jag har ett projekt som jag började jobba på för typ åtta år sedan. Sedan lade jag ner det, för jag tappade tron på mig själv som en skrivande person.

Men nu har den kommit tillbaka. Tron. Och lusten att skriva. Och då är det ju fint att hjärnan hänger på också.

När livet är som det ofta är, fullbokat på både dagar och kvällar, så tänker min hjärna i någon slags staccato. Korta tankar, än det ena och än det andra. Tjattrande apor brukar det kallas och det är en himla bra liknelse. Det går liksom inte att hålla kvar en enda tanke någon längre tid, för de där aporna som tjattrar på om stort och smått. Hela tiden.

Den här veckan inleddes med en skrivardag tillsammans med två kolleger. Vi satte oss i härlig miljö och skrev och skrev och skrev. Sedan har jag kunnat leva kvar i det flödet. Helt plötsligt börjar hjärnan hitta lösningar på berättelsens olika kringelikrokar och det liknar väldigt mycket att lägga pussel. Bitarna hamnar på plats - och då är det ändå inte en deckare jag skriver.

Det bästa av allt är att det känns bra att jag har låtit projektet vila så länge. Nu har jag med mig nya erfarenheter in i berättelsen som gör att helheten blir... ja, mer hel, helt enkelt. Men framför allt är det intressant att se hur hjärnan jobbar, hur den under en promenad helt plötsligt får till det. Det är som att den får helt andra möjligheter att tänka en tanke färdigt, när färre saker stör. Ja, det var väl ingen ny insikt förstås, men väldigt skönt att få känna att det fungerar.

I morgon väntar en till härlig dag för hjärnan, men först ska den allt få sova.

22/100

#100dgr Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂