Rösten i natten är trygg och empatisk. Väl värd att stå i kö i 20 minuter till. Den som ringer upp mig på morgonen har samma profession, men agerar mer som dörrvakt på storstadens populäraste innehak. Det handlar om kommunikation och hur vi väljer att bemöta varandra.

Den av hästen avramlade dottern har så ont att hon gråter. Hon är hästtjej. Har åkt av många gånger och är minst sagt smärttålig. När tårarna kommer, då är det på riktigt. Vi kan själva konstatera att inget är brutet, men på natten är smärtan och oron ändå så stor att vi ringer 1177. Kö, förstås. Men när vi väl kommer fram är det en lyssnande sjuksköterska, som ber oss känna efter kyla och värme, beskriva, berätta. Hon lyssnar, hon lägger in några ord här och var som uttrycker medkänsla och jag känner mig inte så ensam längre i natten. "Jag tycker ni ska träffa en läkare i morgon. Jag gör en notering här också, så de ser att du har pratat med oss."

På morgonen ringer jag vårdcentralen en sekund efter att de öppnat. Får veta att jag ska bli uppringd 40 minuter efteråt. Den som ringer upp är anställd som vakt, inser jag. Hon tänker verkligen inte släppa in vad som helst till de upptagna läkarna. När jag förklarat vad saken gäller får jag till svar: "Jaja, det där låter muskulärt, inget att göra något åt".
Jag svarar att på 1177 hade de betonat att jag skulle kontakta läkare. Jag hör en fnysning i andra luren: "Det är deras standardreplik".
Vi får vår läkartid levererad med ett ohörbart, men ändå tydligt "om det nu ska vara nödvändigt".

Jag fattar att det finns de som är sjukare, men jag fattar inte varför beskedet måste levereras på det sätt det gjordes. Vad hade sjuksköterskan förlorat på att lägga in lite empati i rösten?
"Ajaj, det där låter muskulärt. Dessvärre inget som går att göra något åt." Ajaj istället för jaja och så ett litet dessvärre. Det är de små orden som gör det.

Jag fick dessutom en känsla av att vårdcentralen (här representerad av ett stycke sjuksköterska) har en vi-dom-inställning till 1177.

Grejen är: jag fattar att det är många som ringer, jag fattar att det är många som vill ha hjälp, jag fattar att resurserna är för små. Men det är inte JAG som ska behöva ta skit för det. Är man professionell, så låter en konflikter inom organisationen hålla sig just där och inte ligga kunderna till last.

Grejen är: hade jag blivit bemött med empati och goda råd, och framför allt känt mig lyssnad på, så hade det inte varit lika viktigt för mig att stå på mig om att få en läkartid.

Men jag kände mig inte lyssnad på. Jag kände mig misstrodd, som att jag med flit försökte få situationen att framstå allvarligare än den var. Det finns få saker som gör mig så arg och förnärmad, som att bli misstrodd. Särskilt om det handlar om något som står mig väldigt nära och inget står mig närmare än mitt barn.

Ilska gör mig handlingskraftig, men positiv energi och är också en härlig kraft. Och tänk så mycket trevligare samtalet med vårdcentralen hade varit om sjuksköterskan bara hade använt de rätta små orden. Ajajaj.

Jag som bloggar heter Anna-Karin Johnson. Du hittar mer om mig på dev.arligttalat.nu och på Facebook.com/arligttalatnu