"Du tyckte det där var jobbigt att skriva, va?"
Säger kollegan när hon läst igenom det brev, som jag bett henne om åsikter om.

Brevet är långt. Jag har vänt och vridit på nästan vartenda ord som står i det och de är, som sagt, många. Och det var just det, att de var så många, som fick kollegan att förstå att det här var ett brev som tagit extra kraft av mig att skriva.

Det är intressant och jag har nog inte riktigt reflekterat över det förut. Men när kommunikationen och dialogen mellan två människor fungerar, då räcker det med ett ögonkast, en bekräftande nick eller - om det handlar om att kommunicera i skrift - ett kort meddelande kanske accentuerad med en smiley. 🙂

Men när relationer gnisslar, samarbetet kantas av missförstånd och förhastade slutsatser, då blir det allt viktigare att vara t y d l i g. Och då tar vi, eller i alla fall jag, till orden. En masse!

För mig har det här en lång historia. I kärleksrelationer har jag väldigt ofta använt mig av det skrivna orden för att förklara, lägga till rätta eller göra klart min ståndpunkt. Inte alls för att jag inte vill stå oemotsagd, utan för att jag är mån om att orden som lämnar mig ska ha rätt valör, känsla och följd. Så är ju också det skrivna ordet mitt redskap.

Men lite retligt är det, att jag inte hittar de få exakta orden när det gäller. Jag som brukar framhålla de korta texternas excellens, att en text ska vara lätt att ta till sig och lätt att hinna läsa. Fast kanske handlar det egentligen om att känsliga saker kräver sin plats? Att när man bara vill skrika: ge dig! faktiskt behöver bemöda sig om att vara tydlig i sin kommunikation för att inte de egna känslorna ska förstöra möjligheterna till fortsatt kommunikation.

Det kanske kan vara vara värt en lång text.

  10 av 100