Att bli kvinna för sin hatt

Kategorier: En bättre värld, Kommunikation och Personlig utveckling.

Att stå upp för sig själv. Det är nog bland det svåraste som finns. Men om inte jag gör det, vem ska då göra det?

En god vän visade mig en seriestrip för några år sedan med två figurer som jag tolkar som tanter,  som står och pratar om hur man vet att man är i medelåldern. Den ena säger att en dag börjar det klia i hårbotten… Jamen, kolla! Väninnan hade strippen kvar. Tack Åse! Här är den!  🙂

Jag vet tyvärr inte vem som tecknat, men all heder åt hen!

Jag är verkligen i medelåldern sedan länge och det där kliet, det har funnits där ett bra tag. Men nu, nu börjag nog hela hatten växa ut – och inte är den så pastellfärgad heller. Vad står den då för, hatten? Ja, för min del är det behovet av att inte längre vara till lags. Jag vet att jag inte är ensam om det och säkert är det inte bara kvinnor som känner igen sig i det, men jag har alldeles för få män omkring mig som jag faktiskt kan gå på djupet i samtalen med, så min referensram är framför allt kvinnor.

Alltså, vi har hyssjat på varandra för att inte låta för mycket och tittat oss omkring, så vi inte skämt ut oss. Vi har tonat ner oss, hållit ihop benen när vi satt oss ner, skrattat åt urusla skämt och lyssnat till kungen vid bordet som håller timslånga utläggningar om ämnen som han inte märker – eller bryr sig om – att ingen annan intresserar sig för. Eller möjligen ryckt på axlarna “han är som han är, inget att bry sig om” – fast han just förstört en hel kväll för flera stycken. Vi har svalt när något gjort sig lustig över vårt allvar i en fråga som berör, vi har undvikit känsliga samtalsämnen för att inte förstöra den goda stämningen och hållit käften till förmån för andra, för att inte köra över någon.

Vi har stelt leende lyssnat på mannen som just kidnappat vår samtalstråd och bara var tvungen att genast lägga ut texten om sina egna erfarenheter. För man tröttnar ju på att säga:
“Okej, men du – håll kvar den tanken så kan vi komma tillbaka till din erfarenhet av detta, när jag har fått berätta färdigt om det jag började med.”
“Du, innan du byter samtalsämne helt och hållet, så kanske du bara kan ge lite feedback på det jag just berättade.”
Vi har suttit där leende och lyssnat och i det längsta tänkt att snart, snart kommer han på sig själv och ber om ursäkt och ger ordet tillbaka till mig. Men nä…

Vi har skrattat åt skämt som inte varit roliga, kanske till och med förnedrande. Fast, vet du, för ett tag sedan var jag på ett företagsevent där en namnkunnig ståuppare uppträdde. I början skrattade jag av bara farten, men hans skämt var så skämda att bäst-före-datument måste legat åtminstone två decennier tillbaka. Det var skämt på andras bekostnad, under bältet, för billigt. Så jag slutade skratta och det var så befriande. För jag tyckte ju inte att det var kul och det var så skönt att lämna den där artigheten och istället visa respekt mot mig själv och andra som blev illa till mods av hans skämt.

Jag önskar att jag hade slutat skratta mycket tidigare, men trots att jag är bra på att uttrycka mig verbalt och inte har några problem med att höja rösten om något är fel, så har jag ändå duckat för ansvaret om det har handlat om mig själv. Jag har varit dålig på att ifrågasätta, ställa mot väggen, gå ifrån, lämna så tidigt som jag skulle ha velat. Jag har svalt, intalat mig själv att det nog blir bättre, att jag är överkänslig etc etc.

Men det får vara bra nu, hatten har liksom vuxit ut. Jag är medelålders och det är hög tid att stå upp för mig själv – även om det innebär att någon tycker att jag är “bitchig”, tråkig, inte har humor eller har blivit alldeles för feministisk (det behövs inte så mycket för att bli det i många läger).  Det är dags att hellre lämna samtalet än sitta med där jag inte trivs. Hellre fräsa ifrån, när någon uttrycker sig nedsättande om någon annan – även om det skulle riskera att jag hamnar i onåd. Bemöta Förlöjligande och förminskande med Ifrågasättande och visa Respekt mot dem som förtjänar det.

Så om du drar ett skämt och jag inte skrattar, så är det för att jag inte tyckte det var kul. Och att jag äntligen har blivit kvinna för min hatt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo + 17 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.