Till slut blir jag medveten om signalerna som låter, fast det tar tid innan jag kan placera dem. Jag stirrar ner i knät på min mobiltelefon, men den ligger släckt och stilla.
Det låter inte som min jobbtelefon, heller. Jag kämpar mig upp ur sömndimman och inser att jag måste ha sovit rejält tungt. Men hur länge? Utanför fönstret är det grått. Skymningsljus eller gryningsljus?
Jag vacklar ut i köket, för att leta vidare efter var signalerna kommer ifrån och samtidigt som jag hittar den fasta telefonen ser jag att klockan är tio i åtta.

Det är en uppdragsgivare som ringer och jag känner hur paniken växer. Vi hade ju avtalat tid! Men samtidigt som jag svarar börjar hjärnan äntligen komma ikapp. Även om det är morgon, så hinner jag för vi skulle träffas halv nio.  Men hur kunde jag somna så tungt och sova så länge? Jag skulle ju bara sätta mig ner och blunda en stund efter promenaden.

Till slut, under samtalet med uppdragsgivaren, får jag klart för mig att klockan är åtta på kvällen och jag har inte missat något. Men visst är det fascinerande hur otroligt djupt ner i sömnen man kan sjunka så fort! I kväll får det nog bli tidig sänggång. 😛

Detta är inlägg 73 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.