Jag återkommer än en gång till varför jag tycker det är så viktigt att vi fortsätter att prata om hur det ser ut mellan män och kvinnor, inte minst på arbetsplatserna. Väninnan E ger mig en inblick i ett möte som borde ha varit kreativt, inspirerande och uppdaterat vad gäller såväl affärsvärlden som hur vi kommunicerar med varandra.

Hon rapporterar till mig via sms och jag dånar varje gång:
"Sitter på möte... ordf har just lämnat över till 'vår vackra revisor'"

Jamen, det var väl kanske bara lite vänligt sagt, han vill väl bara vara artig?
Nja, knappast, va? Hade han varit artig på riktigt, hade han snarare betonat hennes kvalifikationer, inte hennes utseende. För några år sedan gjordes en undersökning som visade att bland de som var vd för Sveriges 500 största företag var det fler som hette Göran, än som var kvinnor, så låt oss kalla den här ordföranden för Göran.

Enligt sms:en från väninnan E tilltalar Göran konsekvent männen med efternamn och kvinnorna med förnamn. Det kanske också kan tyckas oförargligt, men vad ligger bakom? Jo, en tradition där den med makt tituleras vid efternamn och tjänstefolket vid förnamn. Det här ser vi också överallt. Ta tidigare paret Reinfeldt. Hon var Filippa och han, ja inte var han då Fredrik i alla fall, utan just Reinfeldt. Lövén räcker gott, men det är betydligt mer ovanligt att höra Romson och Lööf utan att också nämna förnamnet.

Vi har det omkring oss, dagligen, men frågan är om vi ser det?

Jag läser lokaltidningen och en artikel om en ny handlingsutvecklare i grannstaden. Handlingsutvecklaren finns även med på bild på tidningens förstasida.

Ur Skaraborgs Läns Tidning, april 2015

Visst har hon ett vackert hår, men vad vill journalisten säga med bilden? Jag tycker inte det är ett juste sätt att introducera den nya handelsutvecklaren i kommunen, jag. En manlig fotograf förstås? Nej, inte alls. Men det blir inte mer okej bara för att det är en kvinna som har fotograferat, bara ännu tydligare hur vi agerar efter normen. Kvinnor porträtteras oftare leende och inaktiva, män aktiva och beslutsamma.

Göran tyckte säkert bara att han var jovialisk och bidrog till en god stämning. Han gjorde som han brukar göra, och som så många andra chefer gör, även kvinnor, eftersom det fortfarande är den manliga normen som gäller. Därför måste vi få in fler kvinnor i styrelserna och arbeta med att förändra arbetsklimatet, så att fler kvinnor vill och kan ta på sig ledarskapet. Då kan vi skapa nya normer och ett samhälle där fler får plats. Självklart kan vi göra detta med hjälp av kvotering. Det sämsta motargumentet är att vi inte kan anställa en kvinna bara för att hon är kvinna. Självklart inte, men du tror väl inte på riktigt att alla de män som får de höga posterna idag nödvändigtvis har högre formella kvalifikationer än alla kvinnor som sökte?

Den här bilden dök upp i mitt Facebookflöde häromdagen. Jag har sett den förut, men ser den gärna flera gånger. Island är ett fräscht exempel på hur det kan bli om det sätts lite fart på utvecklingen. Det skulle vi behöva lite här och var i världen, inte minst här i Sverige, där vi dalar i jämställdhetsstatistiken.

Det var ett tag sedan vi var det mest jämställda landet i världen.

Vägen dit är lång, men underlättas ju mer vi använder våra genusglasögon, så som väninnan E gjorde på sitt möte.

Du bekräftar väl kvinnorna om de inte lyssnas på?, skrev jag tillbaka till henne i vår sms-konversation.

"Det kan du räkna med!" svarade hon. Gör det du med, bekräfta den som kommer i kläm, se den som osynliggörs och rätta till där det blir tokigt. Det kan bli riktigt roliga möten på det viset. För alla. 🙂

      41 av 100