Dag 86
De finska barnens skolresultat har rusat i höjden. Enligt filmaren Michael Mores dokumentär, beror det på att man behandlar barnen som... barn och låter leken ta stor plats.

Michael Mores film om den finska skolan släpptes i början av maj och snurrar runt på de sociala medierna. I den berättar rektorer och lärare om  vikten av att låta barn ha tid för att leka. Barnen går tre-fyra timmar i skolan och lärarna vittnar om att barnens lek ökar deras kreativitet och såväl vilja som förmåga att lära sig nya saker.

En klar motvikt till korvstoppningen, alltså. Det känns som självklara slutsatser när man hör det och jag har själv funderat över det här att våra barn så tidigt ska in i ett system som sedan håller i sig tills vi går i pension. Och med tanke på de senaste årens PISA-rapporter som talar om katastrofresultat för svenska skolors resultat, så är det klart att det är lockande att fundera över vad vi kan göra annorlunda.

Men filmen väcker också en väldig massa frågetecken hos mig. De kanske är besvarade någonstans, men inte som jag har tagit del av. Det är så många komponenter som rimligen ska tas hänsyn till när vi mäter elevers resultat; hur stor del av eleverna har svenska - eller finska i motsvarande fall - som andraspråk, till exempel? Hur ser själva undervisningen ut? Vad lär sig eleverna utöver det som är mätbart i nationella prov?
Självklart påverkar det skolornas resultat att vi tar emot många flyktingar och jag är stolt över att bo i ett land som gör det. Det viktigaste kan ju inte vara att vi ska ha bra studieresultat? Vad ska vi med det till om vi bor i ett land som inte är öppet, generöst och utvecklingsbart? Och är all kunskap mätbar? Om inte, är mätbar kunskap mer värt än annan?

Efter att under kväll ha tagit del av en redovisning i Violens skola, blir jag påmind om att kunskap kan se väldigt olika ut. I en fantastisk rolig, fantasifull och faktaspäckad teaterföreställning fick vi ta del av hela Frihetstiden. Barnen har jobbat med manus, fakta, byggt och målat kulisser, gjort tidstypiska spel och lärt sig danser. Så lektionsinsupen kunskap kan definitivt förmedlas på ett lekfullt sätt.

Och sen undrar jag, var leker barnen efter sina tre-fyra timmar i den finska skolan? Är det fritids eller går de hem? Kortare skoldagar förutsätter viss omdisponering av vår tid och om det inte är fritids som ska till, så tvivlar jag på att männen är beredda att gå ner så mycket i arbetstid att de kan vara hemma med när barnen kommer hem från skolan...  😉

          Michael Mores film om den finska skolan.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.