Jo, jag vet 90 procent - eller nåt sånt - av all oro är onödig oro. Men vad hjälper det...
Onödig oro är oro över sådant som man ändå inte kan påverka. Sånt som är högst osannolikt att det över huvud taget skulle kunna hända. Det underliga är, att det jag verkligen skulle behöva oroa mig över, det gör jag inte. Som varje gång jag sätter mig i en bil, till exempel. Det är ju mycket större risk att något skulle hända där än i ett flygplan.

Men som jag ser det så ökar oron just när det inte är jag själv som håller i spakarna. Det är precis där, när jag inte kan påverka, som jag blir orolig. Jag har ju skrivit tidigare om att vår jycke, Ernst, har blivit av med sina kulor. Eller ja, det var ju inte som att de ramlade bort av sig själva, utan det var i högsta grad jag som låg bakom det beslutet. Men hua, vad jag har mått dåligt av att han har mått dåligt.

Tänk om han skulle bli helt personlighetsförändrad? Tänk om jag hade förstört världens bästa hund?

Han är bara en hund, jag vet. Men när människans bästa vän lommade omkring här hemma med tratt över huvudet, och knappt kunde gå utan hasade sig fram på rumpan, så kände jag mig verkligen som den största skurken på Jorden.

Idag är det elva dagar sedan ingreppet gjordes och allt har läkt så jättefint. Tratten är av, grabben skuttar och ja, de där humult stora mängderna oro var helt i onödan. Och han är självklart inte bara en hund. Utan vår egen Ernst och det är så gott att han kommit genom tratten och ut på andra sidan.  <3

Detta är inlägg 48 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.