Termometerankan fick sällskap idag

Dag 28
Äpplet faller inte långt från trädet, som bekant. Men mitt lilla äpple, hon Violen, hon är ändå något alldeles eget, hon. Jojo, jag älskar att bada, det gör jag. Det är något med att sänka sig ner och låta sig omslutas med friskt vatten. En nystart - om det så är på sommaren efter en svettig cykeltur eller en natts sömn eller en höstdoftande augustikväll efter en stressig arbetsvecka. Jag beskrev det en gång och en av mina vänner som är präst, sa att det var en väldigt bra beskrivning av dopet.

Så här års börjar längtan efter vattnet bli påtaglig. Men absolut inte så påtaglig som den är för Violen. Redan för ett par månader sedan började hon förbereda sig för årets första dopp - bara isen gick upp skulle hon i. Jag har lite oroligt sneglat ner mot sjön på mina promenader och lättat konstaterat att isen legat stadigt. I går insåg jag att isen gått upp på nästan hela sjön, men den låg fortfarande kvar i vår vik där bryggan ligger.

Hämtade Violen hos hennes far och han förvarnade mig om att bad hade diskuterats. Jag log tryggt tillbaka och sa, att isen ligger i viken, så det är lugnt. En halvtimma senare travar Violen med beslutsamma steg ner för slänten till bryggan med en pinne i handen och konstaterar glatt att det inte är värre än att det går att vispa undan. Sådär självsäker som bara en elva år och 361 dagar unge kan vara.

Och hon vet så väl att hennes 41,5 år äldre mor omöjligt kan se på när någon badar, utan att göra det själv. Ja. Det var bara det jag ville säga. Idag badade både äpplet och trädet. Kort och kärnfullt, kan man säga. Äpplet skrapade upp sig lite på armarna när hon simmade sina simtag genom issörjan och trädet fick för första gången i sitt liv känna på hur det är att maka sig ner bland isflak.

Hur det var? Helt ljuvligt förstås. Kallt nåt så ini bängen, men mest av allt var det något som väcktes till liv där längst inne. Vi har kommit in i badsäsongen igen och det är banne mig det bästa jag vet.

Nybadat äpple med träd

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100