Dag 20
Vårdagjämning. Det finns nästan inget vackrare ord. Den firades med en lång promenad med väninnan A. Gå och prata. Det är bland det bästa jag vet. Det är så häftigt hur samtalsämnena hakar tag i varandra som luftmaskorna i virkning. Är man ute i över två timmar, så blir det en del pratat. Vi hör inte till de där som går tysta långa stunder tillsammans och ändå har vi inte hunnit prata färdigt.

När jag senare under dagen går runt med räfsan och vårstädar på tomten slår det mig att vi lät åtminstone ett par frågeställningar hänga kvar i luften.

Att dessutom gå och prata på en av de första vårdagarna. Jamen, du förstår! Idag hade vi termosen med, så att vi kunde sitta ner på en stock och lapa i oss både kaffe och sol. Våren är som fredagen - allting ligger framför en och det kan bara bli bättre. Och fastän jag har vetat hela tiden - så klart - att det skulle bli vår i år igen, så är lättnaden rent fysisk över att det verkligen är sant. Jag har klarat av den mörka årstiden ännu ett år. Kylan kan jag klä mig mot, men mörkret. Brrr! Jag förstår varför norrskenet finns, hur skulle våra kära vänner i norr annars kunna stå ut?

Ändå skulle jag inte vilja bo någon annanstans. Inget varmare land, inget snöigare land, inget ljusare land. Jag har inte ens någon lust att resa till ett annat land. En riktig hemmaråtta har jag blivit.

Jag kanske helt enkelt har uppnått min kvot av kringflackande, flygmatsportioner och bränsleutsläpp? Eller också håller jag mentalt på att ställa om mig, eftersom jag hoppas bli med valp i sommar. 🙂

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100