Det gick just förbi en långbent vacker ung kvinna. Jag följde henne med blicken när hon gick uppför trappan. Ibland är det väldigt svårt att förstå att hon är densamma som bara för en stund sedan satt med vällingflaskan i soffhörnet.
Livet är förgängligt. Och föränderligt. Och outsägligt vackert.

För flera år sedan skapade jag mig ett motto , en målsättning med livet:

Att leva som den jag vill jag vara.

Det är banne mig inte det lättaste alla dagar på året. Men idag. Nu.
När mitt hem andas i takt med alla dem som bor här. Min dotter, min kärlek och jag. När stearinljusen fladdrar, stilla pianomusik spelar ur högtalarna, en fantastisk bok ligger bredvid mig, den långbenta dottern har just sagt godnatt efter att glatt ha förklarat att i morgon blir huset fullt av tonårstjejer och jag inser att resterna från dagens middag inte räcker till i morgon. Det får bli något med nötfärs i stället.

Föremålet för min kärlek har redan dragit sig tillbaka och en gudskelov ständigt minskande del av mig undrar varför vi inte gör allt tillsammans, medan en allt större del av mig är trygg utan ständig bekräftelse och finner ett lugn i att få mitt eget utrymme fast jag inte är ensam hemma.

Att leva som den jag vill vara innebär verkligen att lära mig förstå och känna vem jag vill vara, och fundera över vem jag har trott att jag måste vara. Först då börjar jag också lyssna till vilka de omkring mig är, i stället för att utgå från att jag vet.

Vi är egentligen inte. Vi blir i mötet med andra. Det lärde mig en av mina kloka väninnor. Därför försöker jag att bli allt bättre på att välja jag bort möten där jag inte kan vara den jag vill vara, sammanhang där jag inte är vän med mig själv.

Det låter kanske själv klart och enkelt, men inte för någon som har surfat runt i livet på någon sorts popularitetsvåg; vän med alla, bekväm i alla situationer. (Det vill säga mer mån om att vara vän med alla än att vara vän med mig själv. Mer mån om att smälta in i alla situationer än att tala om hur jag vill ha det.)

Jag tänker och hoppas att den långbenta unga kvinnan, som bara för en stund sedan satt i soffhörnet och åt välling ur sin nappflaska, mår bra och bejakar det som känns bra på riktigt och väljer bort det hon inte vill. Att detta hem kan fungera som en plats att förtöja vid när hon behöver hitta sig själv.

Jag tänker och hoppas att detta hem kan ge alla som är här tryggheten att vara sig själva. Det känns så. I alla fall just nu, denna sena kväll. Och det är inte illa, bara det.

Livet är förgängligt. Föränderligt och outsägligt vackert. Och mycket annat, men i kväll framför allt detta.