Kontakt
28 maj 2016

Bara en gång kvar. Hurra!

Dag 88

Så. Då är dagen äntligen över. Jag kan kryssa av min femte klassfotbollsdag (var bortrest ett år) och har gudskelov bara en kvar.
Det är en del som bemöter min klassfotbollsskepsis som om jag skämtade. Det gör jag inte. Jag tycker verkligen att det är pest. Jag tycker det är pest att varje unge här har kostat sina föräldrar 150 kronor, och går hem med en vattenflaska och en t-shirt. Vissa lyckliga familjer har fyra barn. De är 600 kronor fattigare och fyra vattenflaskor rikare. Häpp!

Missförstå mig rätt, de allra flesta barnen har superkul den här dagen. Violens klass hade det definitivt, i alla fall fram till att nästan fem timmars kamp avgjordes med straffar. För tolvåringar... Vilken press... Vad hände med att köra förlängning, åtminstone? Nåväl, vår klass hade kul och vi föräldrar trivs riktigt bra tillsammans och är nog den mest högljudda hejarklacken i Skara.

Varför stå och titta på barnen som spelar om vi inte hejar på dem? Och jag lovar, ingen, INGEN, sa ett ont ord om någon domare eller skällde på någon unge för att hen inte gjorde mål. Vi hejar fram dem, lider med dem, firar med dem och ger ständigt tips om hur spelet ska spelas. För i vår klass är det inte så himla många som spelar fotboll i vanliga fall. Vi avgudar dem för deras goda humör, deras sportsanda och deras kämpaglöd.

Min skepsis till fotboll är mer komplex än klassfotbollen. Jag har så svårt för att köpa att det här är en sport som villkorslöst får otroligt stort utrymme i sportsändningarna, som är en hel industri där spelare köps för miljonbelopp och där fansen spöar skiten ur varandra. På riktigt.

Idag kom ett meddelande i högtalarna, där arrangörerna berättade att det kommit in klagomål på domarna, men att vi ombads ha tålamod och överseende. Hallå?! Det var ungdomar som dömde! Unga killar och tjejer som ställer upp en hel lördag för sin klubb och dömer match, efter match, efter match. Och så går vuxna tanter och gubbar och klagar, som om det vore engelska ligan barnen spelade i. Var finns perspektivet?

Det är klart att intresset är superstort för fotboll hos ungar - det exponeras ju megastort! Sänd dressyrridning, golf, gymnastik på samma bästa sändningstid med tv-galor där vinnarna premieras, extrabilagor i tidningarna vid stora mästerskap och se vad som händer med intresset för de sporterna då.

Det är säkert mycket med fotbollen som är kanon för dem som håller på med det och det är helt okej, bara jag kan få slippa. Bara jag kan få slippa utan att det ses som att jag har någon slags defekt som inte gillar fotboll.

En klassfotboll till nästa år, sedan behöver jag inte vara med på någon mer. Ever! Det är banne mig helt fantastiskt. Hurra!

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.

Copyright © 2022 – 2024 Ärligt Talat. All rights reserved. Hemsidan skapad av AlizonWeb AB.
cross