Dag 47

Det blev lite sent i går, så när jag vaknar är klockan mer än vad jag hade tänkt mig. Bara en halvtimma kvar tills tippen öppnar. Läste du inte mitt förra inlägg, så kan du behöva göra det, för att förstå vidden av den här texten. 😉
På middagen hos grannarna delade jag förstås med mig av tippenupplevelsen och över rödvinet, limoncellon och den avslutande San Fransiscon (hick) fick jag tips om fler tippar i närområdet. Gick igenom flera alternativ på hur jag skulle hantera tippenprojektet och min redan fullastade bil. Åka dit åtta på morgonen, med frukost och en bra ljudbok? Leta upp en annan tipp? Behålla skrotet i bilen till måndag - då borde det ju inte vara så mycket kö...?

"Förbered dig på kö. Här är som lilla Ullared" hade ju grabben på tippen sagt. Och när någon säger förbered dig och Ullared i samma andetag, då inser jag allvaret.

Eftersom klockan var halv tio när jag vaknade, behöver jag inte fundera över alternativet "vara-på-tippen-klockan-åtta-för-att-komma-först-i-kön". Gör i ordning en termos med kaffe och frukostmacka för att ta med mig. Sveper en stor mugg java under tiden för att inte bli grinig. Den här dagen ska jag vara väl förberedd för att kunna hantera eventuella frustrationer med gott humör.

Jag förstår ju hur det kommer att kunna vara. Långa köer med volvosar, släpkärror, hästkärror, rusande motorer, folk som parkerar klantigt så man knappt kommer förbi till den container man ska till, gubbar som står och dividerar om säcken de håller i ska slängas i avfall eller brännbart. Och mitt i allt detta: jag, som ska försöka tråckla mig in utan att ha det minsta sikt bakåt eller åt högersidan på grund av all wellpapp och svarta sopsäckar.

Det regnar dessutom, så jag slänger på mig svarta regnrocken och stövlar. Rackarns vad taggad jag är.

Väl ute på motorvägen spanar jag bort mot bron som går över vägen bort mot tippen. Ingen kö där. Skönt. Inte heller när jag väl är uppe på den bron kan jag se någon kö. Och så fortsätter det, ju närmare jag kommer, desto mer börjar jag inse att den här dagen kan komma att bli så mycket bättre än befarat. Och när jag så kommer fram till tippen:

"Den grabben har inte varit i Ullared..."

Jamen, förstå vilken västgötaklimax. Inte en bil! Eller jo, vid själva avlastningen står två - TVÅ - bilar och ingen av dem vid den container jag behöver stanna vid.

Tio minuter senare sitter jag i min nu tomma bil. Häller upp en kopp kaffe ur termosen och äter min medhavda frukostmacka medan jag styr hemåt. "Här är som lilla Ullared". Pyttsan! Den grabben har inte varit i Ullared, den saken är klar.

Lite undrar jag förstås vad som hände. Var var alla gubbarna med sina släpkärror? (Jomen, det är nästan bara uteslutande gubbar där, vilket i sig kan vara trevligt för en singeltant. :-D) Men var det regnet som fick dem att stanna hemma? Eller var det groggen i går kväll som försenade dem?

Nu kan man ju tycka att jag laddade upp onödigt mycket inför något som inte blev något. Men jag grämer mig sällan för det som har varit, utan väljer i stället att tänka, att tack vare mina minituösa förberedelser och mentala inställning, så har jag kopplat greppet på den här dagen. Jag är för det första grymt glad över att jag inte åkte dit klockan åtta för att vara först i kön. Hahaha, det hade verkligen varit överkurs! Och se, jag  har blivit av med energisugande bröteshög, druckit kaffe så det räcker för mer än halva dagen, skrivit ett av dagens två blogginlägg - eftersom jag ligger ett inlägg efter - och klockan är inte ens tolv.

Mina vänner, den här dagen är redan en succé! 🙂

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100