Så otroligt lätt det är att hamna i tänk som egentligen inte handlar om mig själv, utan om att andra inte beter sig så som jag hade hoppats eller förväntat mig. Det vill säga, sådant som jag inte kan påverka. Eller har att göra med, för den delen.
Det skulle ju kunna vara så att världen skulle bli en fantastisk plats om alla tänkte som jag.
Men det är inte så troligt.
Mitt sätt att tänka passar mig och mitt liv bra, men är förmodligen vare sig särskilt enkelt eller bekvämt för andra - precis som deras tänkande kan te sig helt oförståeligt för mig.

Det är ytterst sällan som det är speciellt konstruktivt att gå och irritera sig på något jag ändå inte kan påverka. Jag skrev ju om ilska i mina två senaste blogginlägg och den är jag fortfarande väldigt glad över att vara i kontakt med. Men när samma ilska ligger kvar utan att på något vis vare sig utvecklas eller avvecklas, så är det som att den surnar och luktar som en gammal disktrasa. Vara ilsk bara för att, är ju inget mål.

Igår hade jag en sådan där dag där jag slog i huvudet flera gånger. Ja, inte bokstavligen, utan mer som i imaginära väggar. Det var någon som inte steppade upp på ett sätt som jag hade hoppats på och en annan som steppade upp på ett annat område, som jag inte hade räknat med - och inte heller önskade. Men sånt är livet. Andra människor gör inte alltid det man trodde/hoppades på/förväntade sig. Precis som jag förmodligen gång på gång gör saker som får andra människor att slå sig för pannan och säga: "men vad f-n, hur tänkte hon nu?!" Svårt att tro, men ändå... 😉
Medan jag gick där och slog huvudet i väggen gång på gång och blev mer och mer frustrerad över sakers belägenhet, så malde också en mening i mitt huvud: man måste ju ta konsekvenserna för sitt beteende. Men oj, vad lång tid det tog innan jag insåg att det var jag som behövde ta konsekvenserna för mitt eget beteende.

Som tur är har jag fantastiska vänner. Just igår vände jag mig till två av dem - de fick varsin sur disktrasa av mig och jag visade upp den och sa att idag har inte varit en bra dag. Det här har jag haft med mig och nu känner jag att jag verkligen vill avsluta dagen på ett bättre sätt.
Det har jag vuxit upp med: "låt inte solen gå ner över din vrede". Något jag egentligen alltid kopplat till att man inte ska somna osams, men det gäller ju även när man - som jag - bor själv. Jag ska inte heller gå och lägga mig, fortfarande puttrande av ilska - eller luktande surt av gamla oförätter.

Den ena vännen lyssnade, reflekterade och hjälpte mig att sortera: den här biten kan du hantera så som du vill, den här biten har du egentligen inte med att göra utan kan låta personen själv få bestämma över. Och här har du en go melodi att somna till.
Den andra vännen lyssnade, reflekterade och frågade: Är det inte dags att släppa taget nu? Låt det bara va! Tacka för det som var bra och lämna det som inte var bra. Låt det va!

Efter de samtalen kände jag det som att jag landade i mig själv igen. Jag landade i den person jag vill vara, återtog min plats i universum, kände mig stark och fri och somnade så himla gott. För när du går och ältar andras oförätter, så låter du också de personerna sno åt sig en del av utrymmet i dig själv - ett utrymme som du istället kan fylla med sånt som handlar om dig.

Ibland (läs: ganska ofta) är det svårt att få perspektiv på situationer man är inblandad i. Jag har mina vänner som stöd. Efter att ha lyssnat på mig ett otal gånger där jag mal på om i stort sett samma saker som gnager i mig, ungefär som ett hack i den gamla hederliga vinylskivan, knuffar de till mig lite lätt så att jag hoppar till och kommer ur den destruktiva tankebanan och kan spela vidare på mitt eget livs vinylskiva.

En del människor klarar sig från att stanna kvar i hacken på skivan genom meditation och andra övningar som ökar självkännedomen och självinsikten. Dit kommer kanske även jag en gång, men det är ett sånt härligt mervärde i kommunikationen med väninnorna att jag nog håller fast vid dem som guider, brobyggare och påpetare i livet. Och som det står på ett kort jag fick av dem för en tid sedan: "Än är inte alla sånger sjungna." Jag vill gärna tillägga, att de inte ens är skrivna än - alla sångerna. Jag ser fram emot de kommande melodier, harmonier och ackord som kommer att uppstå.