Musiken går rakt in i mig, genom porerna. Den vår- och fredagströtta kroppen går från hösäck till rakryggad för att snart inte kunna sitta still i salongsstolen. Inget går upp mot livemusik.
Det är fredag kväll och Solalas föreställning i Vara konserthus är så gott som slutsåld. I biljettluckan ligger två ungdomsbiljetter, eftersom vi fick två återbud. Jag lämnade in dem och bad kvinnan i luckan att ge bort dem ifall det skulle komma några sena spontanbesökare som behövde biljetter.
Hoppas det gjorde det, för konserten var väl värd att ses och höras. Vilket snille som vågade föreslå att den lilla orten på slätten skulle satsa på ett konserthus! Vilken lycka att på 40 minuters avstånd ha detta konserthus som erbjuder ett omväxlande och kul program.

I kväll Håkan Hellströmlåtar tolkade av Solala och Bohuslän big band. (så här lät de: IMG_1662)

Jag är jätteduktig. Förutom under den stående ovationen står jag inte upp en enda gång och dansar i stolsraden, fast oj vad jag ville. Men jag uppför mig. Klappar, trummar på knäna, gungar, låter mungiporna ta fäste bakom öronen och blundar. Rytmer som gungar, röster som förtrollar, harmonier som gör mig lycklig.
Men jag sitter kvar, trycker Kärlekens hand i stolen bredvid lite extra och sitter kvar. När jag blir 80, då ska jag fullständigt skita i vad folk tycker och ställa mig upp. Det kommer de andra i publiken förmodligen bara tycka är charmigt. Så jag väntar tills dess.

Men bara så ni vet. Inom mig så dansade jag vilt och vackert och kunde varenda textrad. Och jag njöt av att se dessa musikaliska killars fullständigt koreograflösa dans långt ifrån perfektion. Här fanns i stället sann och vacker scenglädje.

Sånt gör gott i själen.

16/100

#100dgr      Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂