Dag 71

En del människor är grymt bra på sina jobb. De följer reglementet till punkt och pricka. Gör precis som de ska. Fattar till exempel beslut om vem som ska utvisas. De gör helt rätt. Det är bara en sak de missar: att vara människa även på jobbet.

Om vi inte behövde ha någon som tänkte, så kunde vi säkert ha robotar som sorterade bland papperen och skickade ut besked och varskodde polisen om vilken adress de skulle hämta den som skulle utvisas.

Men så vill vi ju inte ha det. Vi vill ha människor, som tänker. Som ser att den här personen har visst fått jobb via LinkedIn - som var och varannan svensk får numer. Jag tänker förstås på Syed Latif som blev utvisad häromdagen av just denna orsak. Han fick inget arbetstillstånd eftersom jobbet han hade, hade han fått genom LinkedIn - det hade inte utlysts via Arbetsförmedlingen.

Det svåra, tror jag, är att hinna med att vara människa när arbetsbelastningen är omänskligt hög. Och sedan kommer nästa utmaning, att säga: oj, vi gjorde nog fel där - men det går att rätta till.

Det är mänskligt att fela, men omänskligt svårt att erkänna det. Och ibland är det också omänskligt att följa regler till punkt och pricka.

När det händer sådant hoppas jag bara så innerligt att det finns något jag inte vet, någon förklaring till att det blev som det blev. Men det kanske jag aldrig får veta.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100