Månadsarkiv april 2015

Mig kan man nog skämmas över…

Jag är nog en sån där mamma man kan skämmas över… Det var konsert i Musikskolan idag. Jag fick en plats långt fram, men mellan mig och Violen stod den viftande dirigenten och jag såg nada. Så då går jag förstås på konsertens andra spelning också. Och ställer mig längst fram och filmar. Nu är Violen en härdad flicka och har hittills visat förstånd nog att förstå att det hennes mamma gör får stå för henne. Violen tittar på mig med milt överseende och ja, lite glad är hon allt också över att det hon gör dokumenteras. Hon är trots
Läs Mer…

Sjukhusen är liksom inga kasinon

Jag är ingen ekonom och tur är det, för det verkar finnas alldeles för många av dem, eller i alla fall av dem som försöker vara ekonomer. Hur kommer det sig annars att vi numer räknar allt, allt,  i pengar. I en debattartikel i Dalarnas tidningar kan vi läsa om hur Faluns innebandyklubb planerar att stänga ner damsektionen. Det har inte blivit tillräckligt bra resultat. Nä, och inte lär det bli några heller om man lägger ner… När ska damidrotten börja tas på allvar, frågar artikelförfattarna. Jamen, på riktigt!?!? För någon vecka sedan skrev en läkare på Karolinska en debattartikel
Läs Mer…

“Vår vackra revisor”

Jag återkommer än en gång till varför jag tycker det är så viktigt att vi fortsätter att prata om hur det ser ut mellan män och kvinnor, inte minst på arbetsplatserna. Väninnan E ger mig en inblick i ett möte som borde ha varit kreativt, inspirerande och uppdaterat vad gäller såväl affärsvärlden som hur vi kommunicerar med varandra. Hon rapporterar till mig via sms och jag dånar varje gång: “Sitter på möte… ordf har just lämnat över till ‘vår vackra revisor'” Jamen, det var väl kanske bara lite vänligt sagt, han vill väl bara vara artig? Nja, knappast, va? Hade
Läs Mer…

Latmaskarnas himmel?

Efter natten kan jag bara konstatera att man ska vara försiktig med vad man bloggar om. Igår skrev jag ju om att jag hittade den lilla latmasken alldeles utanför kontorsdörren. Så mycket maskar som det var på den regnvåta gatan i min dröm i natt, det har jag aldrig sett! Och stora var de, inte alls som den där lilla parveln jag fotograferade igår. Jag minns att jag registrerade det i drömmen och att jag tänkte att om jag satte mig ner på knä skulle jag kunna ta en riktigt läcker bild på maskarna. Men jag tordes inte, för då
Läs Mer…

Om jag ägde tiden…

Tänk om jag ägde tiden helt och hållet. Vad skulle jag göra med den då? En värdefull stund för skrivande på det nya kontoret hemmavid ger mersmak. Här, i det här rummet och i det här flödet, vill jag vara mycket mer. Gå upp tidigt, tidigt, ta en promenad, plugga in vattenkokaren, fylla på pulverkaffet och sedan sitta ostört och skriva tills hungern gör sig påmind. Snabb lunch, sedan skriva igen. Och fortsätta på det viset tills orden tar slut och mörkret har fallit utanför. För just nu har jag så många ord i huvudet att det nästan dånar innanför
Läs Mer…

En god lyssnare

Ett av mina uppdrag är att skriva en bok om en kvinnas liv. Hennes liv har varit väldigt olikt mitt liv, på alla sätt man kan tänka sig. Det är en ynnest att få ta del av hennes historia. Det ger ytterligare ett perspektiv på det som sker omkring mig och omkring oss. Jag tror på det goda, och på att det goda vinner i längden. Men jag inser att det är väldigt mycket lättare att tro på det om man inte har utsatts för det riktigt onda, gång på gång. Det finns en hel del att lära i detta
Läs Mer…

Med kroppen som kompass

När jag gör något som stämmer överens med mitt sanna inre jag, så pirrar det i fingertopparna, som av kolsyra. När jag gör något som går emot mig själv, mina drömmar, planer och mål, så svider det i magen. Är jag bara tillräckligt lyhörd, så fungerar kroppen som en kompass och jag kan kryssa fram i livet och varsamt undvika att stöta på grund. Det är ju förstås omöjligt, och inte meningen heller, att man aldrig ska få en och annan landkänning, men de gånger jag kommer ihåg att känna in kroppen, så går det oftast väldigt bra. En sådan
Läs Mer…

Ett nätverk att lita på

Värdet av att ha vänner att kunna prata med allt om, det är ovärderligt. Nätverket med stort N har träffats idag, så som vi gör ungefär var sjätte vecka och har gjort i… ja hur länge kan det vara? Kanske åtta år? Eller nio? Idag inledde vi med walk and talk. Tänk så bra man pratar när man går tillsamman och hade vi inte varit så hungriga, så hade vi säkert gått och pratat hela mötet. Det där måste vi lösa på något vis… 😉 Men det är verkligen något helt annat att promenera och prata än att “nu ska
Läs Mer…

Energiboost efter urladdning

Varje gång jag berättar om härskarteknikerna så upplever jag de där månaderna på stålverket på nytt, när jag första gången på allvar utsattes för härskarteknikerna så till den grad att en vän berättade att hon inte kände igen mig på rösten längre. Den var helt tömd på energi. Det krävs extra mycket kraft att berätta när det är många män i publiken, för då slits jag mellan det där “förlåt det är inte meningen att förstöra den goda stämningen” och någon slags ilska över att det fortfarande är så många män som inte agerar och tar sina bröder i hampan.
Läs Mer…

Ju fler som vet, desto bättre

Hur ser aktiviteterna ut på din arbetsplats, när ni ska göra något riktigt trevligt tillsammans? Bastu, kanske? Där jag jobbade för 16 år sedan var det just bastu som stod som inledning på programmet för tvådagarskonferensen med ledningsgruppen. Ja, det stod till och med obligatorisk bastu. Nu var det så att det här skedde samtidigt som jag och VD hade en tvist som pågick – och jag var den enda kvinnan i ledningsgruppen. Det var ingen slump att bastuaktiviteten stod som obligatorisk. Det här var inte första gången jag råkade ut för en härskarteknik, men definitivt den mest påtagliga och
Läs Mer…