Vad är väl ett skratt värt?

Hur i all sin dar kan det vara lägre status på att få människor att skratta, än att framföra ett drama som lämnar publiken med pannor i veck?

Jag vet inte var jag fick det ifrån, men det var väldigt länge som jag inte kunde säga fars utan att fnysa till lite överseende. Som om fars inte var något att räkna med på riktigt. Som om det inte var tillräcklig finess, eftersom man fick folk att skratta med så enkla trix…

Jag kan verkligen vara en snobb ibland. Men numer fnyser jag mest åt om det är under bältet-humor. Ja, den fnyser jag verkligen fortfarande åt. Utom när jag skrattar ihjäl mig åt den.

För det handlar naturligtvis inte om något så enkelt som att vissa kategorier av humor är roliga och andra inte. Det handlar om hur den framförs. Och en del kan berätta en fräckis på ett sätt, så att den blir både gullig, ekivok och vansinnigt rolig på en gång. Medan andra drar en fräckis, så att jag känner mig avklädd, blottad och får dålig smak i munnen.

Humor är minsann inte ett dugg lättare att lyckas med, än ett ångestladdat drama av Norén.

Vännen Thomas Fridén (i rosa morgonrock) har bästa gåvan. Han kan få publiken att skratta, den här gången som Conny i “Rent mjöl i påsen”.

I går besökte vi teatern i Vänersborg för att se en god vän spela i Rent mjöl i påsen, som inte är en översatt engelsk fars som jag trodde, utan skriven av Håkan Klamas som också var med på scen. Hade det inte varit för vännen Thomas hade jag väl knappt sett någon fars än i dag. Det har liksom varit den enda anledningen att boka biljetten; att han var med på scen. Fast när jag är där. Jag har så kul! Jag har minsann aldrig suttit en hel fars utan att dra på munnen. No way.

Och så gott att få sjunka ner i en röd sammetsklädd fåtölj i en intim teatersalong och se duktiga amatörer tråckla sig genom alla de förvecklingar som en hederlig fars ska bjuda på. Så många dörrar som öppnas och stängs och lika många repliker som serveras med klockren tajming.

-Blir det blogginlägg om detta nu då? undrar vännen med en blinkning när vi tackar honom efter föreställningen. Klart det blev. Inget känns mer angeläget att skriva om än vikten av att få skratta.

Hur i all sin dar kan något som framkallar skratt underskattas? Det måste väl vara det finaste man kan göra?

Kategorier: Vänskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 − tre =

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.